inte här som en eländig halfblind stackare. Men huru skulle de kunna sköta om sina ögon, när de inte få lära sig annat om dem än att om ditt högra öga är dig till förargelse, så rif det ut! eller för öfrigt sköta om sin kropp, om hvilken de lära sig, att den är ett uselt och ovärdigt omhölje för den odödliga själen!»
»Men rättslära — hva’? Jurisprudens? Ska’ småttingarne också lära sig juridik i skolan?» ropade Blindtarmen; hans ilska steg, allteftersom samtalet gick, utan att han kunde hitta på någon ting att kasta sig öfver.
»Ja, visst ska’ de veta besked om sitt lands lagstiftning, huru och af hvem rättvisa och ordning handhafvas. Men fråga t. ex. min Abraham, som för öfrigt är en begåfvad gosse, fråga honom hvad en häradshöfding är för något — han vet inte ett grand!»
»Men fråga honom om curules, ædiles, tribuni plebis och dylikt, så kan han det på sina fem fingrar,» sade Mordtmann.
»Ja, se sådant gammalt skräp, det har han hufvudet fullt af, stackars gosse, men om sitt eget fädernesland, dess statsförfattning, dess frihetsstrider —»
»Politik! Politik! Ska’ pojkarne också lära sig politik?» ljöd det från många röster, och en ny feberaktig ifver grep dem alla.
»Naturligtvis! Ja, visst ska’ de lära sig politik,» sade Michal Mordtmann oförskräckt.
Det blef en stor uppståndelse och allmän indignation; sjelfva fru Wenche såg litet betänksam
