Du kunde heldre berga hö,
— Waldemar med vårt lof —
Än att komma och gilja våra mör;
— Med vårt lof och fullmakt.
—Sporra din fot, sporra din fot!
— Waldemar med vårt lof —
Dig komma Gutarne ridande mot.
— Med vårt lof och fullmakt. —
Rid i ring, rid i ring,
— Waldemar med vårt lof —
Och hit din häst här springa omkring
— Med vårt lof och fullmakt.
Ifall det lyckats Waldemar att inkomma, sjöng ringen:
Bättre kan du leka på lut[1]
— Waldemar med vårt lof —
Än nu du kan komma ur ringen ut.
— Med vårt lof och fullmakt. —
Medeltidens sago-rika häfder förmäla om anledningen till Kung Waldemars anfall på Gotland ännu en annan sägen.
En konstförfaren handtverkare, vid namn Nils Guldsmed, hade kommit till Gotland, derstädes fått för sitt kostliga arbete många beställningar, och samkat sig stor rikedom. Den tiden var det på Gotland guld och silfver nog att arbeta af. Samme guldsmed hade en öfvermåttan dejlig, men högfärdig dotter, hvars klädedrägt var vida kostligare än de gotländska qvinnornas. Hon fick många friare, som dock alla spotskt afvisades, hvarföre man öfver henne var högligen förtörnad. På spe kallade man henne »Kolpustarens dotter», och man hade om henne och hennes fader gjort många smäde-visor. I harm öfver allt detta drog Nils Guldsmed med sin dotter till Danmark, och förtäljde för Kung Waldemar om Gotlands svåra rikedom, dess myckna guld och »liggande fä» eller klenoder. Han talade för den snikne Waldemar om den stolta hansestaden, der husen hade kopparportar, förgyllda fönsterposter, hvälfda pelar-burna, alfresco- (kalkmålnings-) prydda rum med jättespislar samt fönstersmygar med marmorsäten, och om alla dess rika kyrkor och klosterhus. Om Nils Guldsmed's resa sjöngs fordom på Gotland en visa, hvaraf början, i öfversättning, lydde som följer:
Nils Guldsmed drager till Kungen, och ljuger,
Den lede förrädar' och slemme tjufver.
Guld väga de Gutor på lispund-våg,
De spela med ädlaste stenar.
Svinen äta ur silfver-tråg,
Och hustrurna spinna på guldtenar.
I följd af guldsmedens lockande skildring — berättar sagan vidare — begaf sig Kung Waldemar på hösten 1360, förklädd som köpman, åstad till Gotland, tog der in hos en af landets Höfdingar, som bodde på Unghanse' gård i Oja socken, uti sydligaste delen af ön. Hiifdingen, hos hvilken Kungen gästade, hade en fager dotter, hvars kärlek Kungen vann, och hvars förtroende han svek. En gång, i ett ömt ögonblick, öfrerraskades de älskande af fadren, som, vredgad öfver hvad han såg och anade, gaf den förklädde Konungen en örfil, med hvilken denne, för att ej förråda sitt verkliga stånd, på den tiden måste hålla till godo. Emedlertid utspejade Kungen, dels genom egna, dels genom sin älskarinnas resor, hur stor krigsstyrka Gotlänningarne hade, hvar bästa landningsstället vore för hans flotta, och hur staden var belägen och beflistad. Derefter for han hem igen, för att snart återkomma i sin verkliga skepelse. Hur det sedan, enligt sagan, gick med höfdingens dotter, skall nedanföre omtalas.
År 1361, efter midsommaren, kom Waldemar med skepp och krigsfolk till Öland, der allmogen gjorde honom tappert motstånd, men den blef likväl öfvermannad, och landet eröfradt och plundradt.
Derifrån seglade han till Gotland, och landsatte sina trupper vid Kronvall i Eista socken, midt emot Stora Carlsö. Med stor mandom togo de gotländska bönderna genast emot sin fiende, och mången dansk måste bita i gräset; men genom sin bättre öfvade och manstarkare krigshär blef likväl Kung Waldemar segrare. Gotlänningarne förlorade dock ej modet, utan samlade sig på nytt igen, och i närheten af Fjäle' myr i Mästerby drabbade de tillsamman med Danskarne; men blefvo åter slagna. Deras nederlag lärer dock icke varit betydligt, enär de dagen derpå mötte fienden till ny strid; men denna lyktades med fullkomligt nederlag; en stor del stupade och en annan del togs tillfånga. Till minne af sin seger lät Waldemar vid Grens' gård i Mästerby uppresa ett stenkors, som står der än i dag. När Wisby' borgare sporde böndernas nederlag, och förstodo, att anfallet nu skulle gälla deras stad, läto de nedrifva »östra och norra förstäderna» (?) som sedan aldrig blefvo åter uppbyggda, och rustade sig till att uthålla en belägring. Med sin krigshär drog Waldemar till Wisby, och började belägra staden. Men samma oförsigtiga hetta, som vållat böndernas nederlag, befordrade ock stadens undergång. Borgarne gjorde nemligen ett utfall; men i striden med Waldemars mera vapenvana trupper blefvo de öfvermannade. Så förmäler sägnen och Strelow'ska krönikan uttryckligen; enligt andra uppgifter var det en bonde-här som utanför Wisby af Konung Waldemar blef slagen; derom nedanföre. Emedlertid fortsätta vi berättelsen enligt sagan och krönikan. Adertonhundrade borgare stupade på
- ↑ Om Waldemar var det bekant, att han spelade väl på luta.
