14
gamla böcker begrofvos i S:t Carin år 1697 49 personer, och 1710 6 personer, af medel- och fattigklassen. År 1731 var fråga väckt om att S:t Carin skulle iståndsättas till en tysk kyrka, med prest och gudstjenst till främmande fabrikörers tjenst: Domkapitlet ingaf derom infordradt utlåtande, och förslaget förföll.
Kyrktaket har varit täckt med s. k. Munk-tegel, som man ännu finner på mycket gamla byggnader i Wisby. Dessa tegel voro af en helt annan form än de nu brukliga. De konkava underteglen, kallade »honor» (vanligen 18 tum långa, 7 t. breda i öfra och 5 t. i nedra ändan), hafva legat parvis, och öfver de uppstående kanterna hvilade ett konvext täck-tegel (»hanne»), som tvertom var smalare i öfra ändan, neml. der 4 t. och i nedra 5½ t. bredt, och 16½ t. långa, med 2:ne nackar till fäste. Begge slagen vid pass 78 tum tjocka i sjelfva godset.
Om kyrkans fordna torn är (för förf:n) ingenting bekant. Det anses hafva haft sin plats öfver Förhuset mot vester, der man dock icke, i följd af remnorna i murar och hvalf, uti sednare tid, när ett fatalie-ur för det närbelägna Rådhuset ansågs behöfligt, vågade uppsätta det nya, ingalunda smaklöst konstruerade, men på kyrko-ruinen ytterst olämpligt ställda trätornet. För dess skull blefvo i vestligaste delen af kyrkans mellanskepp nya grundmurar uppförda, ruinens skönhet till stort förfång. Linnerhjelm i sina »Bref under nyare resor i Sverige, 1806» anmärkte med rätta, att »detta torn, med sin rödfärgade, fula vålnad, står spöklikt, förfärligt upp ur kyrkans inelfvor, skallande dödsbuden och förgängelsens minne öfver staden». Redan är nämndt, att år 1560 omtalas ett »seyerverk» i S:t Catharina. I Wisby' stads Äldste's protokoller anföres, att år 4598 blef Catharina's kyrkospir färdig genom Jöns Simonsen, kyrkans förmyndare, och 1605 inrättades der ett urverk af Mäster Hans från Lübeck. År 1683 antecknade Spegel i sina (otryckta) »Rudera Gotlandiæ» att »uti sednaste krigstider hade urverket tillika med klockan blifvit nedtagen, och att tornet tillika med kyrkan lutade till fall och undergång. År 1685 uppgjordes kontrakt med Mäster L. O:son Westman om uppbyggande af det förfallna tornet för 283 D:r S.-M. och om förfärdigandet af ett torn-ur med visare och slagverk för 200 D:r. År 1858 blef tornet, som under långliga tiders glömska hunnit grundligt förfalla, icke nedtaget, såsom rättvist hade varit i hänsyn till grundmurarnes beskaffenhet och till ruinens bevarande, utan till sitt yttre nödtorftligen repareradt.
Hur herrligt detta öde tempel är, hur sköna dess hvalfbågar och
pelare, hur praktfullt dess chor med sina gotiskt rena former, med sin
grönskande krona af Mispel-buskar och sin gröna altarmatta — allt detta faller,
utan fingervisning, vandraren genast i ögat, vid ett besök i helgedomen.
Ädelhet och frid ligga utbredda öfver det hela — om man nemligen får nyttja detta sista ord om hvad som endast är sönderbrustna delar. Förgängelsens bild kan icke skådas mildare, ljufvare än här: genom naturens lekfulla, nästan underfulla anordning står den lifiösa muren smyckad af buskar och träd, hvilka försköna, men också småningom förstöra dess fogningar; vinrankan och murgrönan breda kärleksfullt sin yppiga skrud öfver stenens sår och skråmor. Döden och lifvet, förstörelsen och den eviga föryngringen mötas så i rörande motsats.
Och väl kan man undra, om någonsin S:t Catharina i sitt välstånd, i sin ungdoms prakt, smyckad med altaren och helgonbilder, med chor- och bikt-stolar, med minnestaflor och grafvårdar, med sina fönsters färg- och bild-ståt och med sin vaxljusbelysning i de mystiskt dunkla hvalfven — kunnat vara skönare än nu, då himmelens rika ljus genom de öppna hvalfven strålar in öfver gräset, som gror på sexhundra-åriga grafvar. Förunderliga konst, som på visst sätt segrande kämpar mot tidens välde, förunderliga fägring, som blir renare, rikare och större i sin olycka och förstöring!
Om också bland Wisby' ruiner Helge-Ands-kyrkan är och förblifver den aldramärkligaste för sin egendomliga, öfverraskande anordning, och om också S:t Nicolaus är ståtlig och vördnadsbjudande genom enkel storhet, genom den sällsamma clair-obscuren under dess höga, bredvid hvarandra än öppna, än remnade och än täta hvalf, och genom en värdighet, som man skulle vilja beteckna såsom manlig skönhet; så visar deremot S:t Catarina ett mildt och älskligt majestät, en fridfullhet, ett rörande behag, en formernas finhet, som just passar och pryder en kyrka, invigd åt ett qvinligt helgon. Många af fäderneslandets bästa ungdomliga lyror hafva företrädesvis firat hennes ära, och om henne sjöng Angelica's skald:
“Farväl, Sankt Karin! Ack kanske ej mer
I konstens fallna verld jag ser din like!
Likväl — hvad är det som mitt öga ser
detta minnets underbara rike?
En krans af sköna syskon kring dig står,
Omslingrade som du af rankor gröna. —
Men nej — dig helgar jag snitt minnes tår:
Du var den skönaste ibland de sköna!”
