38
till denna kyrkans grundliga förstöring är icke obekant: med byggnadssten tagen från denna kyrkas ruiner uppfördes på 1740-talet det närbelägna Lythberg'ska huset, som är bland de största i Wisby, och på planen framför detsamma och i trapporna lades från kyrkan röfvade grafstenar, deribland en stor och prydlig öfver »Ludolphus Poggenborg, död 1358», hvilken sten afbildningcn af en borg eller kyrka är inristad. Äfven sednare hafva dessa ruiner rönt hård och sniken åverkan. Inbyggda i lador och uthus hafva ändtligen i våra dagar, genom Hospitals-styrelsens berömliga nitälskan och efter slutligen vunnen process med egaren, dessa lemningar blifvit frigjorda och gräfningar mellan dem anställda, dock utan att någon upplysning vunnits om templets ursprungliga form och belägenhet.
Det som numera återstår är, mot norr, 2:ne grofva pelare-klumpar, omkring 12 alnar höga och fordom förenade af ett 8 alnar vidt hvalf, som nederst är 4 alnar 9 tum bredt i hufvudbigen; vid den nordvestra klumpen är en förstörd sträfpelare i nordvest. På vidpass 81⁄8 alns afstånd derifrån står, mot vester, en annan sammansatt pelareklump, med en mot öster framskjutande grof och bred pilaster, omkring 25 alnar hög, med lemning af en 41⁄3 aln bred hufvudbåge. På hvardera sidan, i norr och söder, har denna rätt pittoreska, af eld och rök i fordna tider nedsvärtade pelareklump haft ett stort prydligt fönster. Midt emot nyssnämnda pelareklump och på vidpass 81⁄3 alns afstånd har vid gräfningarna påträffats grundvalen till en grof pelare. Från ofvannämnda hufvudbåge är 233⁄4 aln till den längre åt söder qvarstående mur, som, med undantag utaf en af de högsittande 3:ne hvalffötterna, hvilken nedrasat, ännu är sådan som M. G. Anckarsvärd år 1828 i »Wisby Ruiner» tecknat densamma: den är 28 à 29 alnar lång, 23⁄4 aln tjock, omkring 18 alnar hög, och har i sin östliga del en spetsbågig hvalföppning. Från denna mur är, 32 alnar ytterligare åt söder, en låg och ringa lemning af en smal byggnad, hvars norra mur är 2 alnar grof, här och der 6 alnar hög och 25 steg lång, hvilken har inåt en större nisch, och ett par förstörda rundbågiga (?) dörrar.
På det s. k. Dubbe'ska grafkapellet vid Rosendal i Follingbo ligger en synnerligt stor Och prydlig grafsten, som, enligt inskriften, tillhört »Herrmann de Ramen och hans husfru Margaretha, döda 1335 och 1340», och tagen från S:t Hans' kyrko-ruin omkring år 1827 utaf framl. Assessorn J. Dubbe, som var egare af tomten vid nämnda ruin, och behandlade denna såsom sin egendom.
Om denna kyrka har Wallin (Gothl. Saml:r, I: 251) antecknat, att hon varit invigd åt Jungfru Maria, Johannes Döparen och Johannes Evangelisten, hvilka, der haft hvar sitt altare. Utom dessa har funnits ett »Christi corporis» eller »Hellig Lagems» Altare, vid hvilket mässa hölls hvarje Thorsdag, och till hvilket Borgmästaren Joh. Smediges anka Carstine år 1479 skänkte en åker inuti staden på Söder-klint, »för hennes husbondes, och hennes barns och alla kristna själar».
År 1527 var denna kyrka ännu till gudstjenst begagnad, och 1585 stod ännu »S:t Hanses prestegård». Om kyrkans förstörings-år finnes ingen uppgift: Spegel i sina »Rudera» säger, att hon blifvit uppbränd af Lübeckarne, men nämner derom intet vidare. Wallin har antecknat, att denna kyrka nästan längst blifvit vid makt hållen och brukad , tilldess hela staden lades till en församling under S:t Maria.
I den gotländska kyrkans historia är S:t Hans-kyrkan derföre märklig, att hon var det första templet på ön, der Lutherska läran blef predikad. Detta skedde, om icke förr, dock åtminstone år 1525, då Savarin Norby öfverlemnat Gotland till Danmark, och Lübeckarne af K. Fredrik d. 1:e fingo inkomsten af landet sig beviljad för fyra år, i och för ldda. krigs-omkostnader. Samma år blef Poul Sehested dansk länsherre på ön: han var »en artig Papist», och betraktade den nya gudstjensten i S:t Hans med omilda ögon. I detta sitt sinne blef han än mera styrkt af Biskopen i Linköping D:r Hans Brask, då denne år 1527 var stadd på sin sista visitations-resa på ön. I Biskopens närvaro lät Sehested med hugg och slag drifva Lutheranerna ur kyrkan. »Munkarna i S:t Karins kloster» — heter det hos G. Wallin, I: 2.53 — »som ingalunda trodde att raden så snart skulle komma til dem, höllo detta för en herrlig garning och skrefvo den up i sit Diario med följande ord» (som här öfversättas): »År 1527 höll Högvördige Fadren Herr Johannes, Linköpings Biskop, visitation, och i hans närvaro blefvo de Lutherske kättarne i S.t Hans' kyrka fördrifna af den käcke Poul Sehested, Kastellan på Wisborg. Men Munkeglädjen varade icke länge, ty Borgerskapet i Staden togo de Evangeliska i försvar, och skaffade dem sin Kyrka genast igen».
Samme författare antager, att S:t Hans' församling bestått af stadens infödda borgerskap, och förmodar att de i gamla permebref omtalade »Pro-starna i Wisby» tillika varit »Curati» eller kyrkoherdar vid denna kyrka, och han nämner fyra sådana, nemligen: Heumundus, på 1280-talet, som var Biskop Henrik i Linköping följaktig på dennes pilgrims-resa till det Förlofvade landet; Michael Ludfridus, 1288; Petrus, 1330, och Botulphus, 1352. — Af kyrkans presterskap äro fyra bekanta, nemligen: Johannes Bremarus, 1316, »vicarius ecelesiæ», som tvistade med kyrkoherden i S:t Maria om ett lik som denne mot lag begrafvit i sin kyrkogård, i hvilken tvist Prosten Herr Jakob i När resolverade, att liket skulle återställas till S:t. Hans. — Brodren Jakob, så kallad emedan han var franciskaner-munk, omkring 1390 Kapellan vid S:t Hans: han hade studerat
