Sida:Grannarna 1927.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99

föräldrarna. Sann bildning, sann upplysning har förädlat barnen. Det faller dem icke in att missakta de goda och redbara föräldrarna, emedan de äro mångkunnigare än dessa. De veta, att det sanna människovärdet ligger i den sedliga godheten, i den rättskaffens vandeln. De omgiva de gamla med vördnad och tacksamhet, och med sina talanger uppliva de deras hem och försköna deras dagar.

Och de tre gracerna sedan! I sanning en högst ledsam tavla. Jag måste gäspa, när jag tänker därpå, men icke är det familjebandet, utan flärden och fåfängan och den inre tomheten, som försatt dem i detta puppetillstånd.

När Stellan utvoterade sällheten ur familjerna, så ville jag väl veta var han sätter den. Jag skall fråga honom, vilken människa och vilken levnadsställning han själv anser för den lyckligaste. Törhända en ungkarls? Men denne måste då vara en egoist, som förnekar alla naturens band. Jag avundas ingen en sådan lycksalighet, men jag skall fråga Stellan, om han själv är lycklig.


Den 13.

Jag har frågat Stellan. Han ville först undvika att svara, skämtade och var kvick, men utan glättighet, och då jag allt allvarligare frågade och bad honom säga sanningen, blev även han allvarlig och sade: ”Jag är ej lycklig, livet synes mig fattigt och jag känner ofta en nästan odräglig tomhet inom mig själv.”

”Ack, gudskelov!” utropade jag helt förtjust och rörd. Han såg på mig förundrad. ”Ni är då ej”, fortfor jag, ”en ovärdig egoist, och det måste ni vara, om ni med ert sätt att tänka kunde vara lycklig.”

Jag har en slags tillfredsställelse av att veta, det Stellan med sitt sätt att tänka och känna ej är lycklig. Och hade jag rätt tänkt efter, så hade jag icke ens behövt fråga honom därom. Stellan är med sina många goda gåvor dock en ennuyé. Han öppnar en bok, läser litet, gäspar,