102
På den tiden sade jag sanningen åt mången, sparade aldrig goda råd och gjorde mig gärna till fredsmäklare i tvister — men jag fann högst sällan, att jag gjorde någon, och ännu mindre mig själv, tjänst därmed. Och sanningen att säga ha de återtjänster av detta slag, som några goda vänner visat mig, särdeles tjänat att övertyga mig om, att den alltför öppenhjärtade metoden just icke ity fall var den bästa. I senare tider har jag blivit ytterst varsam med att säga folk sanningen, jag är ganska njugg på goda råd och har en riktig fruktan för att i någon tvist komma in som fredsmäklare, eller med andra ord att sitta emellan. När jag emellertid utan min förskyllan kommer i detta bedrövliga predikament, skjuter jag med en suck hjärtat in i bröstet på mig, söker göra mitt bästa och använder i mitt värv den erfarenhet, jag vunnit på mina misslyckade försök. I följd därav sade jag icke nu åt Jane-Marie:
”Min bästa Jane-Marie! Det är just du själv, som är högmodig och anspråksfull. Just dina fel framkalla Ebbas. Om du vore förnuftigare i ditt uppförande, så vore hon mindre självsvåldig i sitt.” Jag uttalade ingen av dessa mitt hjärtas tankar, utan suckade blott och sade: ”Stackars barn! Hon har visst fått en dålig uppfostran! De, som ha fått en bättre, måste ursäkta henne; en svag uppfostran är en verklig olycka!”
”Ja, en verklig olycka!” instämde Jane-Marie, mildrad, som jag tyckte, för Ebba. Men även med ma chère mère var Jane-Marie ganska missnöjd. Ma chère mère hade i går låtit spänna för himlavagnen och sagt åt Jane-Marie och Ebba: ”En av er kan ju följa med mig.” När vagnen var framkörd och ma chère mère redan uti, kommo på en gång både Jane-Marie och Ebba färdiga att följa med. Blott en av dem kunde få rum vid ma chère mères sida; båda hade lust på färden. När vid fotsteget en ganska het tvist uppstod emellan de båda svägerskorna,
