Hoppa till innehållet

Sida:Grannarna 1927.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

bad mig — om intet annat än åren låg i vägen — att även få säga du till mig. Glad samtyckte jag och fann till min förvåning, att blott fyra år skilde mig och Serena. Serena är tjugutre år gammal, ehuru hyns och gestaltens finhet ej vilja erkänna det.

Sedan vi avgjort denna angelägenhet togo vi våra arbeten, gingo ut och satte oss på en bänk i skuggan av syrenhäcken och lindarna. Kusin Stellan var, sedan tidigt om morgonen, på ett jaktparti med bröderna Stålmark. Jag var glad att få vara ensam med Serena. Jag var nyfiken att höra henne tala om Bruno och vände snart samtalet på honom. Vid hans namn suckade hon, och på min fråga, om hon trodde, att Bruno hade ett elakt hjärta, svarade hon livligt: ”Nej, visst icke! Jag minnes såväl ännu hur Bruno bar mig omkring i skogarna på Ramm eller drog mig i min lilla vagn. Jag minnes hur jag tyckte om suset i skogen och huru jag var förtjust åt blommorna, som han plockade åt mig. Aldrig var han otålig eller ovänlig emot mig, och jag skall aldrig glömma huru han en gång i vredesmod var färdig att slå en av sina bröder, men hejdade sig, när jag ropade honom vid namn och begynte gråta. Varför var han så öm mot mig, om ej för det hans hjärta var i botten gott och älskande? Ack, man har visst icke behandlat honom klokt, man har ej gjort nog avseende på hans förmåga att hålla av. Han skulle då ej ha gjort sin mor sorg och flytt från sitt hem och sitt fädernesland.”

”Minns du huru han såg ut?” frågade jag.

”Icke klart; jag tycker mig se liksom genom en dimma en skön, rödblommig gosse, med stora, vackra ögon. Men när jag söker fatta bilden tydligare, bleknar den bort.”

”Och vet du vad som vållade hans flykt ifrån hemmet?”

”Man har sagt mig, att det varit en oenighet med hans mor och en hård behandling av henne. De lära ha haft