112
inåt skogen. ”Var var jag hemma som ej förr… Men nu var han sig riktigt lik… vild, oregerlig vid allt motstånd — — och detta drag över panna och mun! Bruno levande, Bruno här?!”
Sällan hade björn talat med så mycken iver. ”Och vad skall det nu bli av?” frågade jag helt olycklig.
”Han måste försonas med sin mor — han måste bli bland oss.”
”Låt oss fara härifrån, söta du, eljest skjuter han ned oss för det vi stå i hans väg. O, låt oss fara tillbaka till det lilla lugna Rosenvik!”
Vi gjorde så. Mig tycktes jag for på ett upprört hav, så störd, så orolig var jag.
Sedan vi kommit hem, talte vi hit och dit (det vill säga jag talte) om vad som skett, om vad som kunde göras, om vad som skulle ske. Björn gick med händerna på ryggen fram och tillbaka på golvet, under det han småspottade till höger och vänster, utan att jag tänkte på att hindra det, och under det han beständigt upprepade: ”hm, hm!” Slutligen måste jag komma överens med honom, att vi nu ej hade något annat att göra än att hålla vår upptäckt hemlig och att avbida tiden. Björn sov ingen blund denna natt, jag ej heller, men mot morgonen slumrade jag in och drömde då, att Bruno stötte en dolk i sin mors bröst.
Den 20.
Nej! Jag kan ändå ej avsky honom. Bruno har ett hjärta, ehuru han är orimlig mot hästar. Han kom till oss i går afton, och när han kom, reste sig mitt hjärta upp emot honom som en vild häst, och jag kunde ej säga honom ett vänligt ord. Besöket begynte med ett nästan allmänt tigande, men jag såg på björn att brodershjärtat svällde i hans bröst och skulle ej hålla sig länge.
Kusin Stellan hade kort förut börjat läsa upp för oss
