114
tjänte, tag bort ur själen ord, som, en gång sagda, evigt bränna där!”
Stellan blev här utvinkad av bröderna Stålmark, som i jaktkläder och med ett följe av hundar drogo över gården.
Bruno lutade pannan i sina händer, han syntes ha glömt oss och allt omkring sig. Åskviggen på hans tinning var spänd i skarpa vinklar. Om en stund såg han upp med lågande blickar och fortfor: ”Och under sådana omständigheter skall människan bättra sig, bli god och hoppas!” (Han skrattade bittert.) ”Ack, ni goda, lyckliga människor! Gån ut i världen, besöken fängelserna, galärerna — sen in i dessa hjärtan, mera smidda i bojor, än kropparna äro det, och talen sedan om bättring! Det finnes furier i livet, i hjärtat — ålderdomens sagor om dem äro ej dikt — gån ut till de av furierna besatta och prediken — hoppet — om I haven mod därtill!”
”Ja, för tusan!” skrek björn, stampande i golvet liksom i vrede, ehuru han hade tårar i ögonen, ”ja, om hoppet vill jag predika, och det både i fängelser, till lands och vatten.”
Han förtar sig något, men han har rätt, tänkte jag, rörd och glad åt min björn.
”Ville ni även”, sade Bruno långsamt, och hans kind bleknade under det han lutade sitt huvud mot handen, ”ville ni även tala om hopp för den, som fått och förtjänat sin fars eller sin — mors förbannelse?” Hans röst blev matt vid dessa sista ord.
”Ja, i alla himlars namn "” utropade björn häftigt och lade plötsligen sin hand på Brunos arm och utropade: ”Bruno! Min broder!”
Björn höll honom i sina armar, tryckte honom till sitt redliga bröst. Stormen smälte i kärlekstoner. Bruno var utom sig; blekhet och rodnad växlade i hans ansikte med tusen stridande känslor; slutligen övergingo de alla
