8
fram, tänker något om en lycklig naturfamilj, om paradiset, om Adam och Eva, då hastigt björn lägger sina stora tassar omkring mig och kramar mig så, att jag är nära att uppge andan, under det han kysser mig och ber mig ”trivas här”! Jag blev litet illa vid, men då jag såg andemeningen i denna omfamning måste jag bli nöjd. Här i dalen var då mitt blivande hem; här levde min nya släkt; här låg Rosenvik; här skulle jag leva med min björn. Vi kommo utför backen, och vagnen rullade raskt fram på den jämna vägen. Björn nämnde för mig gårdarna, som vi sågo när och fjärran. Jag hörde som i drömmen, men blev plötsligt väckt ur mina tankar, då björn sade med en viss accent: här bor ma chère mère! och vagnen körde in på en gård och stannade framför ett stort och vackert stenhus. ”Vad, skola vi stiga ur här?” — ”Ja, min vän!” Det var mig en ingalunda kär surpris. Jag hade först velat fara till mitt eget hem och där något bereda mig på mötet med min mans styvmor, för vilken jag var litet rädd efter de berättelser, jag hört om denna fru, och den respekt, som jag visste att björn hade för henne. Detta besök syntes mig ganska mal à propos, men björn har sina egna idéer, och jag såg på honom, att det nu ej var värt att spjärna emot.
Det var söndag, och då vagnen stannade, hörde jag ljudet av en fiol. ”Aha!” sade björn, ”så mycket bättre!” hoppade tungt ur vagnen och lyfte mig ur. Askar och paketer var ej att tänka på. Björn tog min hand, förde mig uppför trappan in i den präktiga förstugan och drog mig fram mot dörren, där man hörde musik och dans. Se så! tänkte jag, nu skall jag väl även dansa i den här kostymen. Jag ville gå in någonstädes, där jag kunde få se mig i en spegel. Omöjligt! Björn förde mig vid armen och försäkrade mig, att jag såg ”allrakäraste ut”, och bad mig spegla mig i hans ögon. Jag måste vara så ohövlig att säga honom, att de voro ”alltför små”. Han
