138
under det hon själv sprang efter. Ett rådjur lopp skyggt framför dem. Alla försvunno. Bruno var ensam med Serena. Serena stannade obeslutsam. De stodo nu vid en hög ek; kring dess stam var en frisk grässoffa och blommor voro satta runtomkring; stället tycktes vara vårdat med kärlek.
”Vill ni icke vila här ett ögonblick?” frågade Bruno. ”Vi kunna här invänta våra små vänner, som nog snart skola återkomma.”
Serena biföll och satte sig. Bruno stod framför henne och följde uppmärksamt hennes blickar, som betraktade stället under det de röjde vaknande minnen.
”Jag tycker mig känna igen detta ställe, detta träd”, sade hon slutligen. ”Ja, ganska visst, det var här, som jag för många år sedan var i stor fara. Jag var då blott ett litet barn, jag tycker, att det var just under detta träd. En orm lindade sig kring min hals. Den hade troligen stungit eller kvävt mig, om icke en ung gosses mod och sinnesnärvaro hade frälst mig, ehuru han därvid kom själv i fara.”
”Ni minns denna händelse?” sade Bruno djupt rörd — ”han minns den också.”
”Han? vad? vem? Huru vet ni?”… frågade förvånad och hastigt Serena.
”Han är min vän. Han har ofta berättat mig om barnet, som han bar på sina armar i skogarna på Ramm.”
”O, lever han ännu?… Var är han? Vad vet ni om honom?” ropade livligt upprörd Serena.
”Han lever. Kanske vore det bättre, att han icke levde. Hans liv har ej gjort glädje åt någon. Men hans oroliga hjärta får ej vila — förrän det funnit ett annat, ett bättre hjärta att sluta sig till. Han prövade tidigt olyckan, brottet även, han blev — förskjuten av sin mor — tumlade sedan länge om i världen och brottades med livet, människorna och sig själv. Han sökte — han visste icke vad —
