Sida:Grannarna 1927.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

146

Här stannade jag ett ögonblick för att pejla botten i ma chère mères hjärta. ”Är väl”, sade jag, ”en sådan hårdnackenhet möjlig? Huru kan man vara så oböjlig, så oförsonlig?”

”Det är oförnuftigt!” sade Jean-Jacques.

”Det är oförståndigt!” sade Jane-Marie.

”Det är onaturligt!” brummade björn med en ohygglig grimas.

”Det är rätt!” utropade ma chère mère med dundrande röst. ”Det är inte mer än rätt. Jag skulle ha gjort just så.”

”O nej! Det skulle mor dock ej!” sade jag, i det jag såg bedjande på henne.

”Ta mig böveln, skulle jag icke det!” sade hon ännu häftigare och slog knytnäven i bordet, så att ljusen skälvde, ”ja, det skulle jag, om än du själv, Fransiska, vore synderskan och jag din riktiga mor. Ja, jag skulle straffa dig så. Du skulle aldrig få komma inför mina ögon; nej, icke om än själva konungen fölle mig till fota och både för dig. Svaga mödrar, slappa seder. Stränga mödrar, rena seder.”

Mitt hjärta svällde inom mig och blott med möda kunde jag läsa efterföljande:

”Moderns vrede vilade emellertid tungt på dotterns hjärta. Alltsedan flykten från Hörningsholm hade Malin aldrig burit annat än svarta kläder. Hon hade av sin man fått en mängd ädelstenar, men nyttjade dem aldrig. Hon skrev ständigt de sorgligaste brev till sina närmaste, bedjande för Guds skull om deras bemedling. Mågarnas och sönernas ideliga böner och slutligen alla döttrarnas knäfall bevekte äntligen fru Märta och hon gav tillåtelse att de båda förskjutna skulle få återkomma.”

Här släppte ma chère mère sin not, lutade sig tillbaka i soffan, korsade armarna och böjde huvudet ned mot