upptinande känsla tid att kallna, man borde smida medan järnet var varmt.
Björn skrev om detta förslag till Bruno, som blott svarade med dessa ord:
”Jag samtycker och skall infinna mig.”
Dagen därpå foro vi.
Ju närmare vi kommo Carlsfors, desto längre önskade jag vara därifrån. När björn tog min hand för att hjälpa mig ur trillan, var jag helt darrande. Den kloke björn sade ingenting, frågade intet, men tryckte blott fast min hand.
Bruno var redan hos Jean-Jacques. Jag häpnade över hans blekhet och förändrade utseende. Sedan vi en stund talat om just ingenting, och med långa pauser, fäste björn på mig sin stilla, allvarsamma blick. Däri stod att läsa: nu! Jag steg upp. Jag kände mig såsom ett offer. Jag gjorde darrande ett par steg mot dörren. Plötsligt befann jag mig i Brunos armar, som med sin djupa, mäktigt ingripande ton sade:
”Välsignad vare din vandring; välsignade fridens ord på dina läppar! Mitt liv hänger på dem.”
Och den underliga människan tryckte mig häftigt till sitt bröst, och hans tårar föllo på min panna.
Häpen och rörd stod jag där, då björn drog mig till sig, kysste mig och sade sakta men innerligt: ”Gud välsigne dig!”
Han gjorde det. Från detta ögonblick vek ifrån mig all fruktan, all tvekan. Mitt hjärta blev starkt, och med säkra och lätta steg gick jag mot de rum, där ma chère mère satt i sitt mörker. Jag smög mig in i kabinettet. Det var tomt och skumt. Gardinerna voro nedfällda. Sakta låste jag upp dörren till sängkammaren, och när jag steg in i det stora dystra rummet, blev jag förskräckt vid att se ma chère mère ligga framstupa på golvet. Hon reste sig till hälften upp vid mitt inträde, och såg på mig med
