164
åter.” Ma chère mère gick, under det hon sade halvhögt för sig: ”Fem och tjugu år!”
Jag sade ingenting, men hoppades inom mig, att denna händelse ej skulle vara utan frukt för hennes hjärta. Vi gingo en stund tyst och långsamt, då ma chère mère hastigt såg upp, tycktes vilja slå ifrån sig och sade halvt förebrående, halvt muntert: ”Du går som en sköldpadda, Fransiska, och därmed gå vi och drömma bort tiden. Nu måste vi skynda oss till prostinnan Rhen och dricka fort vårt te, på det vi ej må komma hem i mörkret.”
Men att komma fort ifrån prostinnan och hennes te var omöjligt.
Jag var matt av prat och mat; jag längtade obeskrivligt hem till min björn, och sade: Gudskelov! när vi satte oss i vagnen. Det hade blivit mycket mörkt, himmeln hade dragit över sig en grå molnkappa, som ej släppte igenom minsta lilla stjärnglimt. Men i väster, vid horisonten, blixtrade det starkt och ofta, ehuru utan åska. Det var vad vi kalla kornblixtar. Ma chère mère tog tömmarna av betjäntgossen, som satte sig bakpå vagnen, där vi snart hörde honom småsnarka.
Aftonen var varm och lugn, och denna färd vid blixtarnas ljus hade ej varit mig oangenäm, om jag ej varit ängsligt stämd och dessutom litet rädd, ty mörkret var emellanåt så djupt, att man ej kunde urskilja vägen, och ma chère mère hade ej sin vanliga vaksamhet. Hon tycktes vara vid en upprörd sinnesstämning och förde ofta näsduken till ansiktet. Denna rörelse hos henne gjorde mig gott, men ingav mig oro för vår fart. Den gick emellertid säkert, ehuru ytterst långsamt, och oaktat min fruktan, oaktat alla oroliga och ängsliga tankar, blev jag vid den långsamma åkningen och vagnens sakta vaggande sömnig. Jag nickade och drömde, jag vet ej huru länge, men blev plötsligt väckt av en häftig knuff, som vagnen fick i det den körde på någon stock eller sten. Jag såg
