NITTONDE BREVET.
Vi ha nu varit en månad i staden. Den här dimman, den här mörka tiden trycka lynnet. Och sedan det eviga slasket! Man kan icke få en näsa frisk luft. Också ha alla människor snuva och bröstfeber. Björn är så upptagen, att jag blott får se honom till middagen och sent om aftonen. Gubben Dahl har fått ett anfall av podager, och Serena kan icke lämna honom. Jag är icke nog frisk för att kunna gå mycket ut och får då ej se henne ofta. Jag söker att sysselsätta mig hemma, men ingenting vill gå. Nyss ville jag uppliva mig med den sköna ”sången till solen”, men jag hade ingen röst. Så ville jag skriva en liten vers, men kunde till ”hjärta” ej få något annat rim än ”smärta”, vilket gjorde mig gråtfärdig; sedan ville jag rätt och slätt sy, men arbetet föll sig varken rätt eller slätt. Slutligen har jag satt mig vid fönstret för att vid ljudet av kärror och takdropp berätta för dig mitt dåliga lynne. Mina små elever tynga mig också. Vi komma omöjligt fort med bataille de Prague. Vi måste försöka med något annat. Säg, vet du något mera tröttsamt än oupphörligt takdropp?
Den 19.
Jag ville i går se Serena; jag behövde hennes vänliga anblick och ord. Jag var missmodig över mycket och särdeles över mig själv. Mina elever hade på förmiddagen
