208
mina händer, mina kläder, under det han med stora tårar i ögonen och med bruten röst sade:
”Jag icke nöjd? Jag icke lycklig? Jag är lycksalig! min Fanny, min hustru! mitt barn!…”
Så hade jag ännu aldrig sett honom, och mitt hjärta upplöste sig i outsäglig ömhet och glädje.
Denna stund var skön, var gudomlig. En sådan i jordelivet och man kan vara nöjd. Man har förstått himmeln.
Huru förtjust blev icke björn av den lilla mössan! Han hade aldrig sett något ”så litet”, ”så sött”. Jag slutade nu att sy den lilla spetsen omkring. Björn satte den härefter på sin tjocka knytnäve och smålog åt den liksom såg han den redan pryda sitt barns huvud.
Hela denna afton var en följd av de ljuvaste uppträden och känslor. Det skulle blivit för mycket för mig om icke björn satt ordning därpå. Han nödgade mig att dricka ett par koppar te och ville även distrahera mig med smörgåsar. Själv njöt han nästan intet. Han såg på mig, på den lilla mössan och fick ofta tårar i ögonen. Vi voro lyckliga.
