228
Stjärnorna stego upp den ena efter den andra och speglade sina dallrande strålar i den lugna böljan, himlen var klar, och skogen omkring oss var tyst och stilla. Du var min maka, du var i min famn, men jag hade ej frid. Det var i mitt hjärta en dov värk, såsom av sår, som bulna; — ty själen, Serena, kan ock hava sådana sår, men dem känner du ej; — för att döva min plåga, tryckte jag dig till mitt hjärta, ack! det smärtade desto mer; — jag tycker mig känna det ännu; — lägg din hand här, Serena… Ah!…”
Bruno tystnade ett ögonblick och fortfor sedan:
”Det kom en förändring över min dröm. Jag befann mig allena i parken vid Ramm. Jag jagade en hjort, och mina hundar förföljde den med gläfsande, blodtörstiga gap. Också jag var törstig — det förekom mig, att jag var törstig på blod. Över berg och dal, genom skog och mark strövade rastlöst skallet. Det var en vild jakt. Från klyfta till klyfta, från gömma till gömma förföljde jag den flyende hjorten. Timmar gingo om, hjorten flydde, jag förföljde, hundarna skällde under rastlöst lopp; det syntes som om den jakten aldrig skulle sluta. Hundarna tröttnade, men jag tröttnade ej, min häst mattades, men jag sporrade den, en demon jagade mig och jag jagade hjorten — allt mera brännande var min törst.
Ett ögonblick tystnade skallet, jag hade förlorat hjorten ur sikte, men vid det jag red fram ur en skogsdunge, fick jag plötsligt se den stå flämtande vid en liten rinnande bäck. Den var ej långt från mig, den såg mig, men törst och trötthet övertogo fruktan. Den stod stilla och drack. Jag sköt, den föll. Vid skottets ljud fingo hundarna nytt liv; de rusade fram, och deras blodiga gap fattade om hjortens ben och sleto i de fina grenarna av dess horn. Jag kastade mig av hästen och skyndade mig närmare för att ge mitt offer
