lyssnat till er i skymningens och nattens stunder, då ni trodde er vara allena — och jag har förstått huru ni älskar… ingen låg själ, ingen vanlig kvinna kan älska så! Lidelse, omständigheter, mörkret i er själ har förvillat er — även över er själv. Men i klarare stunder, även nu, Hagar, stig ned i ert hjärta och fråga er: är det någonting som ni ej ville offra för Brunos sällhet? Finnes ett lidande som ni ej gärna ville draga för hans skull? Är icke kärlek till honom er starkaste, ja, nu ert hjärtas enda, djupa känsla?”
”Ja!” utropade Hagar, ”ja, jag har älskat honom, brinnande, outsägligt: älskar ännu, men — denna kärlek har fört mig till brottet…”
”Och hade ni träffat mitt hjärta, Hagar, och låge jag nu döende bredvid er, så skulle jag dock säga: ögonblickets verk skall icke fördöma det hjärta, som troget älskar!”
Hagar drog efter andan. En svalkande känsla nedsteg i det förtvivlade hjärtat och släckte dess bittra brand. Med sammanknäppta händer sjönk Hagar tillbaka på sitt läger: ”ja”, viskade hon matt, ”ja, ni har rätt! Ack! det finnes då en, som kan förstå mig, som kan tro mina ord. Hör mig då, Serena, du, som har änglars mildhet och änglars klarhet i din själ, hör! Jag ville icke döda dig! Nej! Jag ville icke göra Bruno så ont. När jag satt allena i den mörka skogen och svartsjukan ropade mordtankar till min själ, då visade jag dem bort i avsky. När jag fick veta Brunos förlovning, när jag såg, att mitt öde var oåterkalleligt bestämt, då beslöt jag att döda mig. Och för att få kraft därtill, skulle jag se honom tillsammans med er, med er, hans trolovade brud… Ack! redan när jag såg er för första gången, då gick det som ett kallt stål igenom mitt hjärta; jag kände, att han skulle älska er annorlunda än han älskat andra; jag kände att han
16. — Fredrika Bremer, Grannarna.
