mitt elaka lynne och min orimlighet. Utan att svara, höll han mig blott stilla och tryckt till sig, så ömt, så förlåtande. Jag såg ett par tårar rinna helt sakta nedför hans kinder. Så har jag aldrig älskat björn som i denna stund, i denna stund kände jag för honom verklig kärlek.
Jag ville begynna en liten förklaring, men björn tystade min mun. Nu bad jag honom, ”om han höll av mig”, ånyo tända sin pipa och röka den ut, just här vid min sida. Han ville ej, men jag bad så länge och innerligt, bad därom som ett tecken, att jag var förlåten, att han slutligen gjorde som jag bad. Jag höll min näsa så mycket i röken som möjligt. Den var nu för mig försoningens offerdoft. En gång höll jag på att pusta, men jag förvandlade det i en suck och sade: ”Ack min egen björn, hustrun hade ej varit så stygg, om du ej hade glömt henne hela eftermiddagen. Hon tappade tålamodet vid att längta efter dig.” Björn tog pipan ur munnen, såg på mig gott, men halvt förebrående, och sade: ”Jag hade ej glömt dig, Fanny, men jag var vid en smärtfull dödsbädd i närmaste bondgård. Det hindrade mig att vara hos dig!” Jag satte händerna för ansiktet och blygdes in i själen.
Älskade, goda björn! Hellre än att förorsaka dig en ledsam stund, må du röka alla dagar i förmaket, i sängkammaren, ja, i sängen, om du så vill! Dock ber jag till Gud att du ej måtte få denna lusta.
Fredag den 6 juni.
Det blir bra med ma chère mère och mig, gudskelov! Huru olika kan ej den ena dagen vara den andra! I tisdags så tungt, i går så roligt. Jag föreslog björn i går eftermiddag att vi skulle hälsa på ma chère mère. Han var mycket nöjd därmed. Det var stök i huset. Alla människor voro i gång, ma chère mère var som fjädern och hjulet i rörelsen. Hon höll på att ställa i ordning rummen för sina båda rätta styvsöner — björn är blott en halv sådan — och deras unga fruar, som väntas inom kort
