246
förlorade sonen — månne jag bleve så emottagen? Stor, stor är min skuld.”
”Men Guds nåd är dock större!” svarade Serena. ”Den förlorade sonen hade ju förspillt hela sitt arv; men när han vände om med ånger, blev han mottagen i kärlek.”
”Nåväl!” sade den sjuka med det brinnande hjärtat, ”också jag vill vända om. Till min jordiske fader kunde jag ej gå. Han skulle för mig blott ha förbannelser. Jag vill stå upp och gå till min himmelske Fader!”
5:te skuggbilden.
”Kärlek intet mått vet av,
ingen gräns och ingen grav.”
St. Schüts.
Det var natt och månen sken klar. Jorden låg begjuten av dess strålar, så vänlig och lugn. Borta var nu snölindan, och en uppståndelsevind väckte den slumrande till vårens liv.
Vi vilja följa himlalampans strålar in i Hagars sjukrum och betrakta de gestalter, som belysas av dem.
De falla starkt på en profil, som har varit skön. Nu äro dragen hårda och vassa, så, som lidelse och smärta bruka tillhugga dem med deras skarpa mejslar. Blicken, som vanligen rullade vilt, var nu lugnare. Det var ett förklarat uttryck i det tärda anletet, och händerna voro sammanknäppta som till bön. Hagar satt uppe i sängen.
Bredvid henne och stödjande henne står en ung flicka. Törhända göra månens strålar att hon ser så snövit ut, där hon står lik en lilja begjuten av ljus. Törhända även är det lidande, som sugit den röda färgen från hennes kinder. Det har dock icke mäktat borttaga det lugna behaget i hennes väsen, ej förvandla den
