Brunos röst skälvde vid dessa ord. Han drog efter andan och fortfor:
”Jag rymde samma natt, med furier i min själ — de ha ej lämnat mig sedan. Jag flydde mitt hem och mitt fädernesland. Jag lade hav emellan dem och mig. Jag gick i främmande krigstjänst, skördade sår och någon ära. Efter krigets slut kom jag i förbindelser, som fängslade mitt hjärta och förvillade de begrepp om rätt och gott, som jag ännu hade kvar från modershemmet. Belastad av min mors förbannelse och med otyglade passioner rasande i mitt bröst, sökte jag att tillfredsställa dem och att glömma det förflutna, glömma, att jag hade ett hem, ett fädernesland, en mor; glömma, att jag var förbannad — ack! det var iskänslan i mitt liv, som allt blindare drev mig in i avgrundens eld. Ro hade jag ej. Verka och hämna och härska ville jag. De människor som vid denna tid omgåvo mig, vinningslystnad, ja, själva faran, som var förknippad med företaget, drevo mig till — vad jag evigt skall ångra. Jag blev — människohandlare — själasäljare! Jag ryckte Afrikas barn ur deras hyddor, ryckte våldsamt makar från makar, mödrar från deras barn, och förde dem som slavar till Portugals kolonier. Människor — mina bröder — sålde jag för guld. De personer, som då hade fått makt över min själ, hade föreställt mig dessa olyckliga såsom utan allt människovärde, ja, underlägsna själva de oskäliga djuren. En förfärlig händelse öppnade mina förblindade ögon; — låt mig tiga med den nu;… jag kunde ej säga den med lugn. Allt nog: från denna stund övergav jag mitt blodiga hantverk. Ånyo ombytte jag namn och land.
”Förgäta och njuta voro nu mer än någonsin de eggande sporrarna i mitt liv. Vid Pharaobordet försökte jag min lycka, och lyckan gynnade mig. En afton vann jag en betydlig summa av en ganska ung man. Guld
