Sida:Grannarna 1927.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

264

ej mer, utan återtog sin harpa och spelade och sjöng ljuvligt tills långt inpå natten. Ty han visste nu, att han skulle bli salig.”


Den 25.

Jane-Marie var hos mig i går, och var glad och kunnig. Jag fick höra åtskilligt av henne, och däribland saker, som gladde mig. Ma chère mère blir allt mera lugn och mild, far ofta i kyrkan, och hennes ordspråk bli allt mera bibliska. Hennes hjärta tyckes mer nu än förr begära att göra lyckliga; hon ger bort mycket åt sina fattiga, däribland även ’gammalt linne’, och bereder därmed, enligt en älskvärd, ung frus glada yttrande, ’sin himlaparyr’. Ett litet uppträde emellan Elsa och ma chère mère omtalade Jane-Marie, och gjorde mig nöje. Ma chère mère hade härom dagen stött omkull och slagit sönder ett par porslinskoppar, som stodo på ett bord; hon blev förtretad därvid (hon vill ännu ibland i småsaker alltför mycket agera den seende) och lät i ögonblickets hetta ’böveln’ och bannor komma över Elsa, för det hon ställt sakerna ’på orätt ställe’. Ma chère mère hade orätt, men Elsa, som förr alltid med ett par kraftiga ord protesterat mot all orättvisa, medgav nu helt stilla, att felet var hennes. En stund därefter satt ma chère mère vid sin knytning och fällde sin knytnål. Den kom under soffan, och Elsa (som alltid finner utväg att vara tillstädes, då hon kan behövas) lade sig på knä, i det hon tog upp och återgav den. Ma chère mère lade därvid sakta armarna kring den trogna tjänarinnan, i det hon sade med rörelse: ”min kära Elsa! Vad skulle jag ta mig före, om jag ej hade dig!” Elsa lutade pannan mot sin matmoders knän, som hon omfattade, och en tår av ömhet och glädje smög stilla nedför hennes benhårda kind. Jean-Jacques rustar och styr fritt på Carlsfors, avskaffar