24
fast vid hjärtat eller vid hedern, och giv dem rikligt vad dem tillkommer. Arbetaren är sin lön värd. Men tre à fyra gånger om året, och på obestämda tider, kom över dem som yttersta domen och rannsaka alla vrår och njurar, bullra som en åska och slå ner här och där i rättan tid — det rensar huset för många veckor: ’om ej åskan vore, så finge man ingen frid för småtroll’.”
Detta var ma chère mères hushållslära. Sedan förde hon samtalet på björn och sade: ”Ja, hon kan väl säga, min kära Fransiska, att hon fått en man, som är karl hela dagen, men ’han är också bra envis på sitt vis’ och hon får väl sin dust med honom, såväl som jag haft den. Nå, nå, vi få väl se hur hon tar sig fram. Liten är hon, men jag ser att hon kan svänga sig, och det kan jag säga henne, att hur hon må svänga med sin man, så får hon aldrig fram annat än en hedersman, och därför vill jag giva henne detta enda råd: sväng sig aldrig med en osanning emot honom, vore den aldrig så liten, för att komma ur en svårighet, vore den aldrig så stor. Osanningen förer alltid i en ännu större, ty den jagar förtroendet ur huset.”
Jag yttrade livligt till ma chère mère vad jag tänkte i detta avseende, och nöjda med varandra gingo vi ut i vardagsförmaket, där björn satt och gäspade över sina avisor. M:lle Tuttén — som av ma chère mère kallas ”adjutant Tuttén” — ställde i ordning tebordet. Ma chère mère bad mig sjunga (hon hade således alldeles glömt mitt sista mästerprov), och jag sjöng — jag kände själv att det gick bra. Ma chère mère skrattade hjärtligt åt flera små lustiga visor, och jag såg björns ögon glo helt förnöjligt åt oss över ett tidningsblad. Efter teet gjorde vi med Tuttén ma chère mères bostonparti, som var ett det muntraste jag varit med om. Ma chère mère och björn voro särdeles muntra med varandra och gjorde sig lustiga över mig, som begick dumheter i spelet. Men
