om annat än tjänstefolk och hushåll; majoren är idel sunt förnuft och frisk kraft. Det skall bli roligt en gång få höra, om ni finner er mycket upplivad därav. Det finnes krafträtter, som icke stärka. Men se er väl om, att icke de små adamiterna spela er något rätt oparadisiskt puts. De stora, förmodar jag, hålla sig i stallet.
Jag råder er, som en god vän”, fortfor hon, ”att icke fara förbi gamla fröken Hellevi Husgavel, som sitter i sitt Fågelbo nära staden, ty hon skulle ej taga detta väl. Med sin kantiga figur och sin vassa tunga påminner hon på en gång om en hackspik och en pepparkaka — men kanske ni känner henne ren?”
”Nej, men jag har hört sägas, att hon skall vara något elak och löjlig.”
”Elak? Löjlig?” återtog min granne tvekande, ”hm!… Gud vet om det ej är för mycket sagt. Elak? Hon säger så tämligen ut sin mening om folk, men hon gör det öppet och gör dock aldrig någon för när. Löjlig? Nå, ja, ja, det kan vara sant. Hon har sina skröpligheter liksom — och kanske mer än många andra. Men liknelsen skall ni i alla fall finna träffande.”
”Jag ville väl veta”, sade jag, road av hennes infall, som i hennes mun voro mindre elaka än de torde synas på papperet, ”jag ville väl veta, vad ni säger om min man och mig, och vad ni liknar oss vid?”
”Vem kan se den goda doktor Werner utan att tänka på plumpudding? Och ni, min goda fru, är en söt brinnande sås till den, utan vilken den ej skulle vara hälften så smaklig; men — vad jag ville tillägga om era blivande bekanta är, att ni ej sett något rätt vördnadsvärt, förrän ni sett de gamla Dahls, och att ni ej får ett klart begrepp om älskvärdhet, förrän ni lärt känna deras dotterdotter Serena, Dahlens blomma, som hon i dubbel bemärkelse kallas.”
”Serena?” återtog jag. ”Det var ett underligt namn.”
