liksom förtrollade mig, och jag skulle suttit där ännu, om icke björn påmint mig att aftonen led.
Just som vi kommo ut på trappan, flög en skock kajor med stort skri ur tornet över våra huvuden inåt skogen.
”Och här har varit så glatt, så vackert!” suckade björn. ”Det var ett hem för ungdom, lekar och liv.” Han suckade åter.
”Men varför blev det sig så olikt?” frågade jag. ”Varför övergav ma chère mère en boning, så mycket präktigare än Carlsfors och som du säger förr var glad och hade muntrare gäster än kajor?”
”Emedan… emedan… hon hade en stor sorg här. Tala ej om Ramm med henne, Fanny, säg henne icke att vi varit här. En annan gång vill jag säga dig, varför jag ber dig därom. Ser du parken! Hela denna vackra skog, av nära en mils omkrets, är, eller rättare var, en park. Nu äro väl gångarna igenväxta. Vi skola någon gång se oss om här.”
Jag ämnade fortfara med vidare frågor, men en stor regndroppe slog mig på näsan, så kom en annan och en tredje, och det blev en fullständig regnskur. Vi letade efter paraplyn; den var glömd, och nu foro näsdukar och schalar upp för att betäcka min hatt, ack, fåfängt! Min florsståt och kalashatt var — när vi kommo hem — alldeles ruinerad! Form, färg, fraicheur, gas och blommor, allt var dränkt och vanställt. Men den enda sura min, som dess missöde framkallade, kom från — björn!
Så slutades första visitdagen.
Den andra.
Jag hade just icke hjärtat fjäderlätt, när jag gick uppför trappan till Fågelbo. Orden ”elak och löjlig” lågo tungt på mitt samvete, men på översta trappsteget flög fröken Husgavel emot mig och tog mig skrattande i fam-
