Sida:Grannarna 1927.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

62

att förskaffa mig postpengar och medel till några små utgifter, dem ma chère mère ansåg överflödiga. Då blev jag i hemlighet snickare. Bruno var av naturen slösare och böjd att förstöra. För att tillfredsställa sin smak för läckerheter och nöjen tog han tidigt sin tillflykt till en mindre oskyldig industri. Han snattade vad han ej fick i godo, först från sina bröder, sedan från husfolket. Men ingen tordes straffa honom därför eller berätta förhållandet för hans mor. Begåvad med en herkulisk styrka, fick den kvicke och kraftige gossen snart ett stort övertag på sina bröder och blev fruktad av dem, såsom av alla inom huset.

Märkvärdigt var det välde, som, ifrån Brunos trettonde och till hans sextonde år, ett barn — en liten flicka — fick över honom. Det var samma Serena Löven, som du sist i staden blev så intagen av. Hon var då ett vackert, stilla, men sjukligt barn. Ma chère mère, som alltid haft stor aktning för fru Dahl, förmådde henne att tillbringa ett par månader var sommar under tre års tid på Ramm, för att där genom brunnsdrickning och den friska lantluften stärka den lilla Serenas hälsa. Den vilda Bruno fäste sig då vid det lilla änglalika barnet, och det var förunderligt att se, vilket tvång och vilka försakelser han underkastade sig för hennes skull, att se, huru han lämnade allt för att bära henne omkring i skogarna på Ramm, för att jollra med henne eller sitta och se på henne, när hon sov. Om helgdagarna, när Bruno hade frihet, brukade han ta en korg med några matvaror i handen, Serena på armen och vandra tidigt om morgonen ur huset, och sällan återsåg man dem förrän på aftonen. Under detta liv stärktes Serenas hälsa, och Bruno blev mildare. En bön av Serenas barnröst, hennes tårar var för Bruno en verksammare drivfjäder, än hans mors och hans lärares befallningar.

Om man hade givit akt på denna Brunos fallenhet att motstå stränghet och ge vika för godhet samt behandlat