64
Det var första gången — i ma chère mères vetskap — som något sådant hänt inom hennes hus. Hon upptog saken med största häftighet och företog genast en husvisitation. Åtföljd av bokhållaren och tvenne av sina äldsta och mest trogna tjänare, gick hon själv genom huset, rannsakade var vrå och visiterade sitt tjänstefolk med allra största stränghet; de gamla tjänarna måste likaledes underkasta sig visitationen. Då överallt ingenting fanns, som gav minsta anledning till misstanke, kom ma chère mère på den tanken, att angivaren själv väl kunde vara tjuven, och den unge bokhållarens saker och även de kläder, han bar, visiterades med ännu större noggrannhet, än som skett med de övriga. Denna unga man var Brunos personliga ovän, och vare sig han verkligen misstänkte Bruno, eller blott ville ge luft åt den förbittring, som ma chère mères förehavande väckt hos honom, alltnog, han sade med bitter harm: ”Ers nåd torde kunna finna närmare sig, vad hon söker.” — ”Vad menar ni?” frågade ma chère mère med en fruktansvärd blick. ”Jo”, fortfor den uppretade, ”att ers nåd kan finna hos sitt eget kött och blod vad ers nåd orättvisst misstänker hos oskyldiga människor” — ”Människa, du ljuger!” sade ma chère mère, blek av vrede, i det hon fattade och skakade hans arm. Ännu mera uppretad och nästan vild, sade denne: ”Jag vill vara en ljugare, om icke en av ers nåds söner är en tjuv!”
”Följ mig!” sade ma chère mère och med lågande blickar och med bleka kinder gick hon, åtföljd av bokhållaren och de båda tjänarna, upp på våra rum. Jag hade varit ute, var nyss hemkommen och nyss underrättad om vad som tilldrog sig i huset, då ma chère mère med sina följeslagare kom in till mig. Jag kan ej beskriva vilken känsla fattade mig i denna stund, en aning om det verkliga förhållandet for igenom mig, jag bleknade och ofrivilligt satte jag mig på Brunos reskoffert, som, jämte
