66
Det var en afton i slutet av september månad. Det blåste starkt och vinden låg på fönstren, som darrade och skallrade. Så hördes på borggården eldiga slag av hästhovar. Jag såg ma chère mère darra. Jag hade aldrig sett det förr. Jag hörde en hemsk skallring — det var icke av fönster — det var av tänder, som hackade samman. Mina bröder gräto. Då öppnades raskt dörren, och Bruno steg in. Jag ser honom, som om han i denna stund stode framför mig. Han var varm av ritten och stormen, full av hälsa och eld; jag hade ej sett honom mera skön. Så kom han. Men i dörren ren stannade han, studsade och kastade en förfärad blick på sin mor. Hon betäckte sitt ansikte med sina händer. Bruno bleknade, såg sig omkring på oss, såg så åter på sin mor. Nu träffade honom hennes ljungande blick, och nu höjde sig hans mors röst, hemsk, sträng, och hon anklagade honom för stöld; pekande på hans uppbrutna koffert, på den där funna penningsumman, på vittnena, och fordrade hans bekännelse.
Med obegripligt och trotsigt övermod erkände Bruno sig skyldig.
”Fall ned på dina knän och tag ditt straff!” sade den stränga domarinnan.
Men Bruno stod orörlig. Så reste han trotsigt upp huvudet, en lågande blick bröt fram ur hans ögon och svarade: ”Jag vill ej! Är här fråga om syndabekännelse — så kunna andra än jag komma i fråga… reta mig icke… eller…”
Bruno stampade med vildhet, knöt handen och kastade trotsiga blickar omkring sig.
”Gripen honom! Hållen honom!” ropade ma chère mère utom sig av vrede.
Bokhållaren och min bror, som lade hand på Bruno, lågo snart nedkastade på golvet. Bruno sprang ett par steg tillbaka, fattade en käpp, som stod i ett hörn, svängde den över sitt huvud, lät den knalla, och med ursinnigt raseri
