inom kort torde bli ägare av godset och då han ingen högre önskan skulle känna än den, att äga ett vänskapligt förhållande med en vördad granne. Som underpant och bevis därpå bad han, att man skulle anse det översända, vilket först då skulle få värde i hans ögon. Brevet var undertecknat ”Antonio de Romilly”.
Ma chère mère var förtjust över skrivelsen på fransyska, över rådjuren och framför allt över den nya grannens artighet.
”Se det kan man kalla ’savoir vivre’!” utropade hon, i det hon knäppte med fingrarna. ”Ja, de där sydlänningarna ha ej sin make för sådant. Vi måste se den där karlen. Jag skall bjuda honom på min första stora middag — ja, även om han ej gör mig visit dessförinnan. En sådan här artighet är bättre än sju visiter. Nu måste jag genast svara på hans skrivelse, och det på franska. Fransiska skall sedan få se över mitt brev. Gudskelov, jag har grammatikaliskt lärt mig franska språket och har talat och skrivit det så gott som någon. Men i senare tider torde jag väl något litet ha legat av mig. Jag just fägnar mig att få öva upp min franska med den artiga monsieur de Romilly. Det skall bli rätt roligt att göra den mannens närmare bekantskap!”
Jag säger som ma chére mére: ”det skall bli rätt roligt att få göra hans närmare bekantskap”, ty en människa, som alla tala om och som ingen ser, som gör välgärningar och artigheter och som dock ingen känner, är onekligen en sällsynt och intressant person.
Den 30.
Ah! jag andas åter. Luften är äntligen fri emellan Jane-Marie och mig. Och sunnanvinden, som skingrade dimman, hette — smicker! I går afton var söndagsdans vid Carlsfors. Ma chère mère spelade fiol till dansen nästan hela aftonen. Ebba dansade av hjärtans grund, så
