SJÄTTE BREVET.
Som ett bi far ifrån blomma till blomma, så far jag från granne till granne och samlar honung till min kupa. I dag har skörden varit rik. Ej underligt, ty jag har i dag varit hos dalens blomma, hos den goda, den älskliga Serena.
Björn påminde mig i morse om, att vi lovat de gamla Dahls komma och tillbringa en dag hos dem. Björn föreslog mig nu att göra honom sällskap in till staden på morgonen; han ville då avlämna mig hos Dahls och själv inträffa där till middagen, sedan han skött sina patienter. Jag fasade i början för detta projekt och gjorde föreställningar mot att bli så där ”avlämnad” likt en pillerburk eller annan doktorsvara, helt bittida på morgonen. Ej heller tyckte jag det vara det mest grannlaga i världen att så överfalla främmande folk och slå sig ned i deras hem för en hel dag, under det de törhända önskade den objudna gästen till Nova-Zembla. Emellertid var björn särdeles vältalig i sin lakonism och kastade ned alla mina motvärn. Även lockade mig hemligt minnet av Serena och intrycket av himmelriket. Jag klädde mig enkelt, men prydligt enligt björns smak, och bort rullade trillan med björn och hans hona.
När jag gick ensam uppför trapporna, tyckte jag mig ej ha mera vikt än en, som går i avsikt att låna pengar, men knappt kommen inom dörren, var jag färdig att tro
