vad vill du? Det finnes bilder ur vardagslivet, som alltid — vända dem hur man vill — stå i en poetisk glans. Dock vill jag söka hålla mig mera vid jorden. Således då, barnen — tre söner och fyra döttrar — komma nästan årligen en gång med ostar och ungar att hälsa på de älskade föräldrarna och sprida nytt liv i deras barndoms hem. Ännu är hemmet detsamma för dem, lika kärleksfullt, lika gott. Det har endast blivit mera stilla, mera fridfullt, ty där är afton, och gravens skuggor börja stiga upp kring de vördade gamla.
Och nu en blick på dem.
Gubben.
Ett långt liv av redlighet, flit och välgörande har liksom avtryckt sig på hans sköna panna, i hans öppna och välvilliga väsen. Hans gestalt är ännu fast, och hans gång vacklar ej. Den höga hjässan är kal, men nedanom den går en krans av silvervita lockar kring det vördiga huvudet. Ingen i staden ser detta huvud utan att i vänlig och vördnadsfull hälsning böja sitt. Hela orten, ävensom staden, älskar honom såsom sin välgörare och ärar honom som sin patriark. Han har skapat själv sin lycka, uppoffrat mycket för det allmänna bästa och, oaktat mången motgång och mången förlust, icke blivit modfälld. I själ och i ord är han ännu livlig och även skämtsam, men sen några år har hans syn blivit mycket svag, även kommer podagern tidtals och gör hans lynne kinkigt. Ack, livets prosa!…
Men kring soffan, där han fängslas av plågor, rör sig en ängel. Hans fötter lindas och vidröras av vita, mjuka händer; sjukrummet ljusnar och även gubbens blick för — Serena!
Vi komma ej ur poesien i det hem, där hon finnes.
6. — Fredrika Bremer, Grannarna.
