— Men där gläntas likväl på en gardin, inföll Bussy med stark hjärtklappning.
— Utan att dock någon märkes, svarade hertigen. Ah, hon är väl gömd eller gömmer sig väl. I alla fall är det där rätta huset; då jag kommer hem, skall jag lämna dig nyckeln.
Bussys blick sökte speja genom den halföppnade gardinen, men förgäfves.
När Bussy anländt till sitt palats, frågade han genast Remy, hur det hade gått för honom.
— Jag tänkte just göra er samma fråga, nådig herre.
— Du har då ingenting fått reda på?
— Huset är lika svårt att finna om dagen som om natten. Jag tvekar emellan fem eller sex stycken, som ligga i en sträcka.
— Då, sade Bussy, tror jag, att jag varit lyckligare än du.
— Hur så, nådig herre? Har ni också varit dit för att taga reda därpå?
— Nej, jag har bara färdats förbi.
— Och ni har känt igen porten.
— Jag hoppas det.
— Och när får jag veta, om ni haft den lyckan att finna hvad ni söker?
— I morgon bittida.
— Behöfver ni mig inte under tiden?
— Nej, på intet sätt, min käre Remy.
— Och ni vill inte, att jag skall följa er?
— Omöjligt, min vän.
— Men var då åtminstone försiktig, nådig herre.
— Ack, sade Bussy skrattande, det är onödigt att anbefalla mig försiktighet; jag är ju känd för den egenskapen, jag.
Bussy åt middag, såsom om han ingalunda vetat, hvar, hur eller när han skulle supera; därefter, när klockan slagit åtta, tog han sin bästa värja, stack, trots konungens nyligen utkomna förbud, ett par pistoler i sitt bälte och lät bära sig i sin bärstol till Saint-Pauls-gatan.
Då han kommit dit, igenkände han snart huset med den lilla madonnabilden, räknade sedan de fyra följande husen, förvissade sig om, att det femte var det anvisade, och gick därpå, insvept i sin vida kappa, och ställde sig i hörnet af
