Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

112

talade en lång stund med dem och anbefallde mig åt dem, såsom jag kunde tycka; därpå steg jag upp i båren, och Gertrud satte sig bredvid mig; min far omfamnade mig ännu en gång, och därefter begåfvo vi oss i väg.

Jag var okunnig om, hvad det var för en fara, som hotade mig och tvang mig att lämna slottet Méridor. Jag gjorde Gertrud frågor härom, men hon var lika okunnig som jag, och jag vågade ej tilltala våra ledsagare, dem jag ej kände. Vi fortsatte således vår färd under den djupaste tystnad och, som det tycktes, på med flit valda omvägar. Efter ungefär tvenne timmars förlopp, just i det ögonblick då jag i följd af bårens enformiga rörelse höll på att inslumra, väcktes jag plötsligt af Gertrud, som häftigt fattade min arm, ty båren hade stannat.

— Ack, min fröken, sade den stackars flickan, hvad kan nu ha händt?

Jag stack ut hufvudet mellan gardinerna och fick se, att vi voro omringade af sex maskerade ryttare; våra ledsagare, som velat försvara sig, hade blifvit afväpnade och bundna.

Jag var allt för uppskrämd att kunna ropa på hjälp, och dessutom, hvartill hade våra rop tjänat?

Den, som syntes vara anförare för de maskerade karlarne, närmade sig båren och sade: Var lugn, min fröken, intet ondt skall vederfaras er; men ni måste följa oss.

— Hvart då? frågade jag.

Till ett ställe, där ni, långt ifrån att behöfva frukta något, tvärtom skall bli behandlad som en drottning.

Detta löfte förfärade mig långt mer, än en hotelse skulle ha gjort. O, min far, min far! stammade jag.

— Hör på, min fröken, hviskade Gertrud till mig, jag känner till trakten, jag är er tillgifven, jag är stark, och vi skola vara bra olyckliga, om vi ej lyckas fly.

Denna tröst, som min stackars tjänarinna ville inge mig. var långt ifrån att lugna mig. Emellertid är det så ljuft att känna sin smärta delad, att jag åter hämtade något mod.

— Välan, mina herrar, sade jag; vi äro ett par arma kvinnor och kunna ej försvara oss.

Vi togo nu kosan åt ett helt annat håll.

Som man lätt kan förstå, lyssnade Bussy med djupaste uppmärksamhet till Dianas berättelse; det ligger i den gry-