120
— Min fröken, sade grefven, ni är då färdig att följa mig?
Orolig kastade jag en blick på Gertrud; man kunde lätt se, att grefvens hemska anletsdrag ej heller ingåfvo henne förtroende.
— Betänk, att hvarje minut, som flyr, är dyrbarare än ni någonsin kan ana, sade han. Jag har redan uppehållit mig här nära en half timme; klockan är snart tio, och då skall prinsen infinna sig på slottet Beaugé. Är han väl en gång här, kan jag för er ingenting annat göra än onyttigtvis våga mitt lif, som jag i detta ögonblick vågar med full förtröstan att kunna rädda er.
— Men hvarför har ej min far kommit med hit?
— Er far är omgifven af spioner. Han kan ej taga ett steg utan att man vet, hvart han går.
— Än ni själf då? frågade jag.
— Hvad mig själf angår, så är det helt annat; jag är prinsens vän och förtrogne.
— Men, min herre, utropade jag, om ni är prinsens vän och förtrogne, så …
— Så förråder jag honom för er skull; ja, det är sant. Men också sade jag er nyss, att jag vågar mitt lif för att rädda er ära.
Det låg en sådan ton af öfvertygelse i grefvens ord, att, oaktadt den motvilja jag kände för att anförtro mig åt honom, jag dock ej kom mig för att säga något.
— Hör, sade grefven, om ni ännu tvekar, så se ditåt.
Han visade mig en trupp ryttare, som nalkades slottet.
— Hvilka äro dessa? frågade jag.
— Det är hertigen af Anjou med sitt följe, svarade grefven.
— Fröken, fröken, ropade Gertrud, då är ingen tid att förlora!
— Vi ha redan förlorat allt för mycken tid, sade grefven; i Guds namn, besluta er då!
Jag nedföll på en stol; mina krafter sveko mig.
— Hör, sade grefven, hör hur de klappa på porten. Inom fem minuter är det ej mera tid.
Jag sökte förgäfves resa mig.
— Kom och hjälp mig, Gertrud, stammade jag.
— Ack, fröken, sade den arma flickan, hör ni ej, att porten öppnas? Hör ni ej, hur hästarna stampa på gården?
