132
favoriter vid namn Saint-Luc. Detta var en triumf, den grefve de Monsoreau knappt vågat hoppas. Han meddelade mig denna nyhet, i hopp att hans nya titel skulle påskynda mitt samtycke, men han syntes ingalunda vilja tvinga mig, han var ej enträgen, han väntade allt af mitt löfte och omständigheterna.
Jag för min del började hoppas, att, då hertigen af Anjou trodde mig vara död och ej mera någon fara var för handen, jag skulle bli fri från mitt löfte till grefven.
En vecka förflöt. Grefven gjorde mig under tiden två besök, lika kalla och vördnadsfulla som förut.
Följande söndag gick jag åter i kyrkan och intog samma plats som förra gången. Säkerhet föder oförsiktighet: under mina böner hade min slöja fallit af … i Guds hus tänkte jag endast på Gud … Jag bad innerligt för min far, då jag plötsligt kände Gertrud fatta mig i armen; hon måste upprepa denna varning för att rycka mig ur min andakt. Jag upplyfte då hufvudet, blickade mekaniskt omkring mig och varseblef med fasa hertigen af Anjou, som stödd mot en pelare, tycktes sluka mig med sina blickar.
En person, som snarare tycktes vara hans förtrogne än hans tjänare, stod bredvid honom.
— Det var Aurilly, sade Bussy, det var hans lustspelare.
— Ja, jag tror verkligen, sade Diana, att det var detta namn Gertrud sedermera nämnde för mig.
— Fortfar, min fru, bad Bussy, af barmhärtighet fortfar! Jag börjar nu förstå alltsammans.
— Jag drog hastigt slöjan för ansiktet, men det var för sent; han hade sett mig. Om han också ej igenkänt mig, så hade åtminstone min likhet med den kvinna han älskat och som han trodde vara förlorad, djupt gripit honom. Jag steg upp och skyndade till kyrkdörren, men då jag kom dit, fick jag åter se honom; han hade doppat sina fingrar i vigvattenskärlet och räckte mig vigvatten.
Jag låtsade ej märka det, utan gick förbi honom. men utan att vända mig om förstod jag, att man följde efter oss. Om jag varit bekant med Paris, skulle jag försökt föra hertigen vilse, men jag hade aldrig gått någon annan väg än den, som förde från det hus jag bebodde till kyrkan. jag kände ingen människa, hos hvilken jag kunde anhålla om en fjärdedels timmes gästfrihet; jag ägde ingen vän, blott en försvarare, den jag fruktade mer än en fiende.
