— Befall nu, fortfor grefven, skall jag stanna, eller skall jag aflägsna mig.
Jag tyckade ett ögonblick — ja, trots min fars bref, trots det löfte jag gifvit, trots den hotande faran, tvekade jag ännu, och om ej de tvenne karlarne hade synts utanför …
— O, jag olycklige, utropade Bussy, mannen i kappan var jag, och den, som bar lyktan, var samme unge läkare som ni hade skickat efter.
— Var det ni? utropade Diana bestört.
— Ja, jag, jag, som, mer och mer öfvertygad om, att min dröm var verklighet, sökte taga reda på det hus, där jag blifvit vårdad, det rum, dit jag blifvit förd, den kvinna, eller snarare den ängel, som uppenbarat sig för mig. Ack, har jag icke rätt att utropa: jag olycklige!
Bussy var som förkrossad.
— Således, återtog han efter ett ögonblick, är ni då hans maka?
— Sedan i går, svarade Diana.
En tystnad uppstod, som endast stördes af de båda ungas flämtande andedräkt.
— Men, frågade Diana hastigt, hur har ni kommit in i detta hus?
Bussy visade henne nyckeln utan att säga ett ord.
— En nyckel! utropde Diana, hur har ni fått denna nyckel? Hvem har gifvit er den?
— Har icke Gertrud lofvat prinsen att införa honom hos er i afton? Prinsen hade varseblifvit herr de Monsoreau och mig här utanför: han fruktade en snara och skickade mig hit i sitt ställe.
— Och ni har mottagit detta uppdrag? sade Diana med förebrående ton.
— Det var enda medlet att kunna inkomma till er. Kan ni vara nog orättvis att vredgas på mig, för det jag sökt mitt lifs högsta sällhet och högsta smärta!
— Ja, jag harmas på er därför, sade Diana, ty det hade varit bättre, att ni ej återsett mig; ni skulle då ha glömt mig.
— Nej, min fru, sade Bussy, ni bedrar er. Det är tvärtom Gud själf, som fört mig hit för att genomskåda denna listiga plan, för hvilken ni fallit offer. Hör mig: I samma stund jag fick se er, ägnade jag er mitt lif. Den mis-
