— Hvad hin menar du, narr? frågade konungen.
— Hur tecknar du ditt namn? Låt höra.
— För tusan … jag tecknar … jag tecknar Henri de Valois.
— Godt. Märken nu, mina herrar, fortfor Chicot, att jag inte har förestafvat honom det: låt se, det finns ju ett V bland dessa tretton bokstäfver?
— Visserligen; Valois börjar ju med ett V.
— Tag upp er plånbok, herr kaplan, ty ni skall få höra det namn, ni hädanefter bör skrifva, när det blir fråga om hans majestät. Henri de Valois är blott ett anagram.
— Huru?
— Ja, blott ett anagram; jag skall säga er vår konungs rätta namn. Som sagdt: i Valois finnes ett V; sätt upp ett V i er plånbok.
— Det är redan gjordt, sade d'Epernon.
— Finns inte också ett i?
— Jo visst; det är sista bokstafven i Henri.
— Hvad människorna äro elaka, att de på detta sätt skilja bokstäfver åt, som höra tillsammans sade Chicot. Sätt nu i bredvid V. Nå, är det gjordt?
— Ja, sade d'Epernon.
— Låt oss nu söka reda på ett l; det finns ju där, inte sant? Så ett a, det finns ocks; så ett annat i och sedan slutligen ett n. Godt, kan du läsa, Nogaret?
— Jag erkänner till min skam, att jag ej kan det, sade d'Epernon.
— Hvad nu då, slyngel! Tror du kanske, att du är tillräckligt förnäm för att ha rätt att vara okunnig?
— Galning, ropade d'Epernon och höjde sin käpp öfver Chicots hufvud.
— Slå gärna, men stafva bara, sade Chicot.
D'Epernon började att skratta och stafva.
— Vi-lain, vilain[1], sade han.
— Bra! ropade Chicot. Du ser, Henrik, hur det börjar; nu ha vi igenfunnit ditt rätta dopnamn. Jag hoppas, att du ger mig en pension, då jag också tagit reda på ditt släktnamn.
— Du skaffar dig ett kok stryk, Chicot.
- ↑ Vilain betyder usel, nedrig.Ö. a.
