som står midt på gatan Sainte-Geneviève, och icke framför det där huset, som hvarken är en kyrka eller ett kapell.
Chicot svarade ej alls härpå, utan bad helt högt följande bön, till hvilken konungen lyssnade utan att förlora ett ord däraf:
— Allgode, rättvise Gud! Här … jag känner väl igen det och skall i hela mitt lif känna igen det … här är det hus, där Chicot har lidit, om ej för dig, o Gud! åtminstone för en af dina skapade varelser. Chicot har aldrig bedt, att det skulle hända Mayenne, upphofsmannen till hans lidande, eller mäster Nicolas David, verktyget därför, något ondt. Nej, o Herre! Chicot har varit nog klok att vänta, ty Chicot är tålig. Det är nu sex hela år Chicot lagt räntorna till kapitalet af sin fordran hos herrar Mayenne och Nicolas David; efter tio för hundra, som är laglig procent, emedan konungen själf ger så mycket, då han lånar, skulle således på sju år de hoplagda räntorna fördubbla kapitalet. Gif då, store Gud, att Chicots tålamod ännu må räcka ett år, på det att de femtio prygel, som Chicot bekommit uti detta hus på den nedrige lothringske prinsens och den usle normandiske advokatens befallning, och som ur Chicots kropp tappat ett stop blod, må bestign sig till två stop blod och hundra prygel för hvardera af dem. Må Mayenne, så tjock han än är, och Nicolas David, så lång han än är, icke ha tillräckligt med blod för att betala Chicot, utan må de bli skyldiga minst femton eller tjugu procent och uppge andan vid det åttionde eller åttiofemte slaget.
I alla helgons namn!
— Amen! sade konungen.
Chicot kysste därefter marken, och till stor förvåning för alla åskådarne, hvilka ingenting begrepo af hela denna scen, intog han åter sin plats i den kungliga hästbåren.
— Hör på, sade konungen, hvars värdighet numera var afklädd en massa prerogativ, dem han låtit andra taga ifrån honom, men som åtminstone ägde kvar den rättigheten att få svar på de frågor, han gjorde, hör på, mäster Chicot, hvad betyder hela denna långa, besynnerliga litania, hvad betyda alla dessa slag för bröstet och alla dessa upptåg utanför detta profana hus?
— Sire, svarade Chicot, allt detta betyder, att Chicot är som räfven; Chicot slickar så länge de stenar, där hans blod
