172
— Jag börjar: Mina bröder, det är en skön dag för tron. Mina bröder, det är en härlig dag för den sanna tron.
Chicot insåg nu, att det var omöjligt att få veta något mer af munken, hvarför han handlöst släppte honom. Broder Gorenflot gled ned och stötte med fötterna till bordet, så att några tomma buteljer rullade ned därifrån.
— Amen! sade Chicot.
Nästan i samma ögonblick hördes en väldig snarkning, så att det lilla rummets fönsterrutor skallrade därvid.
— Bra, sade Chicot; välfägnaden gör verkan. Vår vän skall slumra ljuft minst i tolf timmar, och jag kan utan olägenhet kläda af honom.
Chicot knöt genast upp snörena på munkens kåpa och drog den af honom; därefter vände han om Gorenflot, liksom hade han varit en rågsäck, svepte in honom i bordduken, knöt en servett om hans hufvud, stack hans kåpa under sin kappa och gick sedan ut i köket.
— Mäster Bonhomet, sade han, i det han i värdens hand stack en rosenobel, se där har ni för vår supé, för min häst, den jag anbefaller i er vård, och i synnerhet för det man ej må väcka upp den värde broder Gorenflot, som sofver den rättfärdiges sömn.
— Godt, sade värden, som fann sin räkning vid allt detta, godt, lita på mig, herr Chicot.
Chicot skyndade till gatan S:t Etienne, där han satte på sig Gorenflots kåpa och tog myntet i ena handen. Klockan var nu tre kvart till tio, och med klappande hjärta begaf han sig till S:t Genovevas klosterkyrka.
20.
En natt i klosterkyrkan.
Då Chicot påtog munkkåpan, hade han haft den försiktigheten att öka sin axelbredd med sin kappa och öfriga klädespersedlar, dem munkkåpan gjorde öfverflödiga; hans skägg hade samma färg som Gorenflots, och ehuru den ene var född på Saônes, den andre på Garonnes stränder, hade han så ofta roat sig med att härma sin väns röst, att han på ett förvillande sätt kunde göra det, och som hvar man vet, är skägget och rösten det enda, en munkkapuschong förråder.
