Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
177

armén för sig, den tjocke Mayenne skall taga borgarne och den namnkunnige kardinalen kyrkan, och följden blir den, att min son Henrik en vacker dag gör den upptäckten, att han rår om ingenting mer än sitt radband, och man skall helt artigt bedja honom draga sig undan till något kloster. Bra tillställdt, min själ! Ja, men … hertigen af Anjou återstår, för knäfveln! Hvar skall man göra af honom då?

— Broder Gorenflot! sade nu samma stämma, som redan hade uppropat öfverhofjägmästaren och La Hurière, men vare sig att Chicot var fördjupad i sina tankar, eller att han ännu ej var van vid det namn, han tillika med broder Gorenflots kåpa antagit, nog af, han svarade ej.

— Broder Gorenflot! upprepade korgossens stämma, en stämma så klingande och gäll, att Chicot spratt till därvid.

— Aha, mumlade han; månn’ tro det är en kvinnoröst, det där? Månne i denna hedervärda församling ej allenast stånden utan ock könen äro förblandade?

— Broder Gorenflot! upprepade samma kvinnliga stämma; är ni inte här?

— Aha, mumlade Chicot; broder Gorenflot, det är ju jag, det.

Därefter sade han högt, i det han härmade munkens starka näston:

— Jo visst, jo visst, jag är här. Jag var fördjupad i allvarsamma betraktelser, som broder La Hurières tal väckt hos mig, och jag hörde ej, att man ropade mig.

Ett doft bifallssorl hördes härvid i anledning af La Huriéres tal, som ännu genljöd i hvarje bröst, och detta sorl gaf Chicot tid att hämta sig.

Man skulle kunna tycka, att Chicot ej behöft svara, då man uppropade Gorenflot, emedan ingen af de närvarande hade sin kapuschong tillbakaslagen; men som man påminner sig, voro alla räknade; sålunda kände och väntade de hvarandra; om man därför hade företagit sig en granskning af de närvarande, såsom naturligtvis hade skett, om de uppropade icke svarat, så hade bedrägeriet genast varit upptäckt och Chicots ställning blifvit ganska kinkig.

Chicot tvekade således icke ett ögonblick. Han steg upp, gick så lutad som möjligt upp på predikstolen, och under det han steg uppför trappan, drog han ytterligare ned sin kapuschong.


Alexandre Dumas, Grefvinnan de Monsoreau.12