de jag mig att antaga kåpan, och för att utplåna den besmittelse, kättarne hos mig hade kvarlämnat, har jag från detta ögonblick gjort ett löfte att tillbringa mina dagar i återhållsamhet och att endast umgås med goda katoliker.
Denna senare afdelning af Chicots tal hade ej mindre framgång än den första, och hvar och en tycktes beundra de medel, hvaraf Herren betjänat sig för att åstadkomma broder Gorenflots omvändelse.
— Nu återstår, fortfor Chicot, att tala om anförare, i afseende å hvilka det synes mig, ovärdige broder, att några anmärkningar skulle kunna göras. Visserligen är det vackert, framför allt försiktigt, att nattetid under en munkkåpa smyga sig hit för att höra broder Gorenflot hålla tal; men mig tyckes, att den skyldighet, som åligger slika anförare, borde stanna härvid. En så stor försiktighet ger anledning till gäckeri af de fördömda hugenotterna, hvilka, det måste man tillstå, äro ursinniga, då det gäller att slåss. Jag fordrar således, att vi gå till väga på ett sätt, mera värdigt behjärtade män, hvilket vi äro, eller snarare vilja synas vara. Hvad är det vi önska? Kätteriets utrotande … Nåväl, detta kan ju, som mig synes, högt och öppet skrikas på taken. Hvarför tåga vi ej genom Paris’ gator i en helig procession, i stället för att komma såsom nattliga tjufvar, de där vid hvarje gathörn frukta att få se nattvakten? Men ho är den, som vill gifva exemplet? frågen I. Välan, det skall jag göra, jag, Jakob Nepomuk Gorenflot, jag, den heliga genoveverordens ovärdige broder, detta klosters ringe och ödmjuke allmosesamlare, det skall jag göra, och med harnesk på bröstet, hjälm på hufvudet och musköt på armen skall jag, om så erfordras, tåga i spetsen för de goda katoliker, hvilka vilja följa mig, vore det ock endast för att tvinga våra anförare att blygas. De dölja sig ju, liksom vore det en lapprisak att försvara kyrkan!
Chicots tal, som öfverensstämde med tänkesättet hos många af ligans medlemmar, hvilka ej insågo nödvändigheten af att söka uppnå målet på en annan väg än den, S:t Bartolomeinatten sex år förut hade öppnat, och hvilka följaktligen voro förtviflade öfver anförarnes långsamhet, Chicots tal, säga vi, upptände den heliga flamman i de flesta hjärtan, och ned undantag af trenne munkar, som höllo sig tysta, började hela församlingen enhälligt att ropa: Lef-
