anfalla en prins af lothringska huset, måste han tåligt afvakta tillfället. Men så behöfde han ej tänka med afseende på Nicolas David, som endast var en simpel normandisk advokat, som hade varit militär, innan han blef advokat.
Chicot såg munkarne, den ene efter den andre, gå ut, och sökte att under deras kåpor och kapuschonger igenkänna mäster Nicolas Davids långa och tunna figur, då han plötsligt märkte, att hvarje munk vid utgåendet var underkastad en lika granskning som vid inträdet, och att hvar och en upptog ett tecken och ej fick slippa ut, förrän broder portvaktaren noga granskat detta. I början trodde Chicot, att han sett orätt, och var ett ögonblick i ovisshet; men denna ovisshet förvandlades snart till en visshet, som kom håret att resa sig på hans hufvud och kallsvetten att drypa från hans panna.
Broder Gorenflot hade väl sagt honom det tecken, med hvilket han kunde komma in, men han hade glömt att säga honom det, med hvilket man kunde komma ut igen.
21.
Ytterligare äfventyr.
Chicot skyndade ned ur predikstolen för att, om möjligt, kunna urskilja det nämnda tecknet och skaffa sig detta, om det läte sig göra.
Då han hunnit fram till de sist utgående och höjt sig på tå för att bättre kunna se, upptäckte han verkligen, att tecknet bestod i ett litet stjärnformigt mynt.
Vår gascognare hade i sin ficka ganska mycket småmynt, men olyckligtvis ej ett enda af denna egna form, så mycket mer obruklig, som ett sålunda stympadt mynt för alltid var förvisadt ur myntcirkulationen.
Chicot stod tveksam. Hunnen till dörren och ur stånd att uppvisa ett stjärnformigt mynt, skulle han naturligtvis bli igenkänd och vara liksom fångad i en fälla. Han kröp in emellan en pelare och en biktstol. Om jag, tänkte han, förlorar min egen sak, så förlorar jag äfven den kunglige token Henriks, som jag har den dårskapen att hålla af, fast jag spelar honom spratt och är oartig mot honom.
