såtar, trött vid denna ärelösa regering, skall genom gift eller dolk förekomma Guds rättvisa! …
— Mina herrar, sade hertigen af Anjou med ännu svagare röst, mina herrar!
— Nådig herre, sade nu i sin ordning kardinalen, se här vårt svar på den ädla betänklighet, ers höghet nyss yttrat: Henrik III var Herrens smorde; men vi ha afsatt honom; han är ej mer Guds utkorade; det är ni som skall blifva det, nådig herre. Detta tempel är lika vördnadsvärdt som det i Reims, ty här ha Paris’ skyddspatronessas, den heliga Genovevas, kvarlefvor hvilat; här har Klodvig, den förste kristne konung i Frankrike, blifvit begrafven. Nådig herre, i detta heliga tempel säger jag, en af kyrkans furstar och som utan dåraktig ärelystnad kan hoppas att bli dess öfverhufvud: nådig herre, se här i stället för smörjelsen en helig olja, sänd af påfven Gregorius XIII. Utnämn, nådig herre, er tillkommande ärkebiskop af Reims, utnämn er konnetabel, och inom ett ögonblick är det ni, som skall bli den smorde konungen, och er bror Henrik däremot skall, om han ej vill åt er afstå tronen, bli ansedd som en inkräktare däraf. Tänd ljusen på altaret.
I samma ögonblick utträdde korgossen, som påtagligen afvaktat denna befallning, ur sakristian med en ljuständare i handen, och inom några minuter flammade femtio vaxljus på altaret och i koret. Man varseblef då på altaret en mitra, strålande af ädelstenar, och ett bredt svärd, beströdt med liljor. Det var den ärkebiskopliga mitran och konnetabelssvärdet. I den mörka kyrkan, som korets eklärering ej förmått upplysa, hördes nu orgeln uppstämma: Veni creator.
Denna sällsamma öfverraskning, tillställd af de tre lothringska prinsarne och hvilken hertigen af Anjou ej väntat sig, gjorde ett djupt intryck på de närvarande. De modiga kände sig ännu modigare, och de svaga kände sig starka.
Hertigen af Anjou rätade upp sig, och med raskare steg, än man skulle väntat, gick han rakt fram till altaret, tog mitran i vänstra handen och svärdet i den högra, återvände därmed till hertigen af Guise och kardinalen, hvilka på förhand väntade sig denna ära, satte mitran på kardinalens hufvud och omgjordade hertigen med svärdet.
Enhälliga bifallsyttringar belönade denna handling, så mycket mer oväntad, som man kände prinsens obeslutsamma karaktär.
