16
— Vildsvinsjakt.
— Hvad är det för ett dåraktigt infall att nu i kylan förirra dig i skog och snår?
— Lika godt; jag går ändå.
— Ensam?
— Nej, i sällskap med Maugiron och Schomberg; vi jaga för konungens räkning.
— Aha, jag förstår! utropade Schomberg och Maugiron på en gång.
— Konungen vill, att man i morgon serverar honom ett vildsvinshufvud.
— Med nedfälld krage, inföll Maugiron med hänsyftning på den enkla, nedfällda krage Bussy bar.
— Men hvad är det då fråga om? yttrade d'O.
— Ah, se dig omkring, min vän; ser du ej någon, som skrattar dig midt upp i synen?
— Jo, Bussy, tror jag.
— Nå, tycker du ej, att han är ett vildsvin, hvars hufvud skulle behaga konungen?
— Och du tror att konungen…?
— Just han önskar det, inföll Quélus.
— Välan, må ske! Till jakten då!
Bussy hade märkt rådplägningen, och som han ej betviflade, att frågan gällde honom, närmade han sig, i det han sade till sina vänner:
— Nej, se bara, huru de där stå grupperade! Det är ju riktigt rörande; man skulle kunna tro sig se Damon och Pythias, Castor och …; men hvar är då Pollux?
— Pollux har gift sig, svarade d'Entragues, och på det sättet har Castor blifvit omaka.
— Hvad kunna de väl öfverlägga om? frågade Bussy, i det han med en föraktlig blick betraktade dem.
— Jag vill slå vad, sade Ribeirac, att de rådslå om något nytt slags stärkelse.
— Ingalunda, mina herrar, sade Quélus småleende; vi tala om jakt.
— Sannerligen, herr Cupido, är det icke bra kallt att jaga nu; ni kan förkyla era händer.
— Åh, svarade Maugiron i samma artiga ton, vi ha ganska varma vantar och fodrade tröjor.
— Nå, då är jag lugn, genmälde Bussy; ämnen I er snart på jakt.
