200
— Ja, sade hertigen, hon var dotter till Ricin, Raniers andre son.
— Godt, återtog advokaten; hvem blef hon gift med?
— Med Karl af Lothringen, son till Ludvig IV, konung af Frankrike.
— Ja, så var det, sade David. Lägg härtill: broder till Lothar, som, i Ludvig V:s person, beröfvades franska kronan af usurpatorn Hugo Capet.
— Ah, ah! utropade på en och samma gång hertigen af Mayenne och kardinalen.
— Fortfar, sade hertigen af Guise, det är en skymt af sannolikhet i det där.
— Således ärfde Karl af Lothringen sin bror Lothar vid ättens utslocknande. Nu är Lothars ätt utslocknad, alltså, nådiga herrar, ären I de enda och rätta arftagarne till franska kronan.
— Anamma, tänkte Chicot, skonpionen är giftigare, än jag trodde!
— Hvad sägs om det där, min bror? frågade på en gång kardinalen och hertigen af Mayenne.
— Jag säger, svarade hertigen, att det i Frankrike olyckligtvis finnes en lag, som kallas den saliska och hvilken, tyvärr, tillintetgör alla våra anspråk.
— Det inkastet har jag väntat mig, nådig herre, utropade David med hela högmodet af en tillfredsställd egenkärlek; men hvilket är första exemplet på den saliska lagens tillämpande?
— Filips af Valois uppstigande på tronen trots Edvards af England rättmätiga anspråk därpå.
— När skedde detta?
Hertigen af Guise letade i sitt minne.
— År 1328, sade utan tvekan kardinalen.
— Det vill säga 341 år efter Hugo Capets usurpation och 240 år efter den lotharska ättens utslocknande. Således hade era förfäder i 240 år haft rättighet till kronan, då den saliska lagen började tillämpas. Nu vet hvar och en, att en lag ej äger någon retroaktiv verkan.
— Ni är en skicklig man, mäster Nicolas David, sade Henrik af Guise, i det han betraktade advokaten med en beundran, som dock var blandad med ett visst förakt.
— Det är ganska sinnrikt uttänkt, sade kardinalen.
— Högst förträffligt! instämde hertiginnan; nu är jag