för att det lugn, han visade, blott var låtsadt, och att han ännu fruktade något nyckfullt infall af konungen.
— Låt oss fly, sade Jeanne, i det hon sporrade sin häst.
— Nej, svarade Saint-Luc, som oaktadt den fruktan, han for, icke förlorade fattningen; nej, denne ryttare är, så vidt jag kan se, ensam, och vi böra ej fly för en enda person. Vi skola rida åt sidan och låta honom passera, så få vi sedermera fortsätta vår väg.
— Men om han stannar?
— Nåväl, om han stannar, så få vi se, med hvem vi ha att göra och kunna då handla efter omständigheterna.
— Du har rätt, svarade Jeanne, och det är jag, som haft orätt att vara rädd, då jag har min Saint-Luc här att försvara mig.
— Men när jag tänker rätt på saken, så är det ändock bäst att vi fly inåt skogen, återtog Saint-Luc, sedan han å nyo sett sig om efter den okände, hvilken, då han blifvit flyktingarna varse, satt sin häst i galopp; — ty plymen på hans hatt och hans halskrås väcka en viss farhåga hos mig.
— Ack, hur kunna en plym och ett halskrås skrämma dig?
— Jo, emedan plymen har en färg, som just nu är på modet vid hofvet, och halskråset ett alldeles nytt snitt, och vidare äro dylika plymer af ett för högt värde, för att den, som bär en sådan, skulle kunna vara en fattig landtadelsman. Nej, min Jeanne, låt oss skynda undan, ty denne ryttare synes mig vara ett sändebud från min höge herre och konung.
— Ja, låt oss skynda undan, instämde den unga frun, darrande som ett asplöf vid tanken på att bli skild från sin man.
Men att fly var lättare sagdt än gjordt. Granarna stodo så tätt, att deras grenar utgjorde ett slags mur, och sanden var så lös, att hästarna nedsjönko däri.
— Ack, min Gud, det är nog oss han vill åt! utropade den unga frun.
— På min ära, sade Saint-Luc, i det han stannade, om det är oss han vill åt, så låt oss se, hvad han vill; ty om han stiger af hästen, så hinner han oss genast.
— Han stannar, sade Jeanne.
— Han stiger till och med af, tillade Saint-Luc, och kommer in i skogen. Jag vill gå honom till mötes.
