212
— Diana gift?
— Hvad är det för underligt i det?
— Ingenting; men Diana är inte gift, visst inte; ty då hade jag säkert varit den första, som blifvit underrättad därom.
— En smärtsam suck banade sig väg ur Bussys bröst.
— Alltså är fröken de Méridor hos sin far? frågade han
— Vi hoppas det, svarade Saint-Luc, som lade vikt på dessa ord för att visa sin hustru, att han förstått henne och att han delade hennes idéer och planer.
— Ack, se där, utropade plötsligt Jeanne, i det hon reste sig i sadeln, se där ha vi slottstornen! Ser ni, herr grefve!
— Ack ja, svarade Bussy med en sinnesrörelse, som förvånade honom själf; ja, jag ser. Det där är således slottet Méridor?
— Och vid åsynen af detta stolta herresäte påminde han sig den arma fången, undangömd i den trånga boningen vid gatan Saint-Antoine.
Ännu en gång suckade han, men det var ej mer blott af smärta. Genom löftet om sällhet hade fru de Saint-Luc nästan kommit honom att hoppas.
24.
Den barnlöse gubben.
Inom tvenne timmar anlände de till slottet Méridor.
Bussy hade gjort sig den frågan, om han ej för sina goda vänner borde berätta det äfventyr, som hade aflägsnat Diana från slottet Méridor. Men en gång inkommen på detta ämne, borde han ej allenast yppa, hvad hela världen snart skulle få veta, utan äfven hvad han ensam visste och ej för någon ville uppenbara. Han afstod således från en berättelse, som naturligtvis skulle föranleda alltför många uttydningar och frågor.
Dessutom ville Bussy uppträda på Méridor såsom en fullkomligt okänd person. Han ville utan något slags förberedelse se baron de Méridor, höra honom tala om grefve de Monsoreau och hertigen af Anjou; med ett ord, han ville
