— Men hvar är hon då, och hvad har händt? ropade Jeanne häpen.
— Diana är död! svarade gubben, i det han med en förtviflad åtbörd höjde sina händer mot himmeln. Han neddignade på de första stegen af trappan, dit man nu hunnit, gömde hufvudet i sina händer och vaggade det fram och tillbaka liksom för att förjaga det sorgliga minne, som oupphörligt marterade honom.
— Död! utropade Jeanne, likblek af förskräckelse.
— Död upprepade Saint-Luc med ömt deltagande för den arme gubben.
— Han har då också låtit honom tro, att hon är död! tänkte Bussy.
— Död! Död! upprepade baronen; de ha dödat henne!
— Ack, min gamle vän! stammade Jeanne, som efter den förfarliga underrättelse, hon fått, uti en ström af tårar funnit att det räddningsmedel, som hindrar det svaga kvinnohjärtat att brista.
— Men, lika godt, sade gubben, i det han stapplande reste sig upp, fastän mitt hus är tomt och öde, är det ej dess mindre lika gästfritt som förr; stigen in.
Jeanne tog gubbens arm och gick in; de öfriga följde efter.
Då de kommit in i salongen, satte sig eller snarare neddignade gubben i en stor länstol.
Jeanne vågade ej bryta tystnaden. Hon darrade af fruktan att genom sina frågor upprifva gubbens sår, och likväl, som alla unga och lyckliga personer, kunde hon ej förmå sig att tro på verkligheten af den olycka, hon hört. Det gifves en ålder, då man ej förmår att fatta, hvad döden är, emedan man ej tänker därpå.
Baronen gick själf hennes önskan till mötes, i det han återtog:
— Du sade mig, att du var gift, min bästa Jeanne; är den herrn din man?
Härvid pekade han på Bussy.
— Nej, baron Augustin, svarade Jeanne; se här grefve de Saint-Luc.
Saint Luc bugade sig djupt för den olycklige fadern. Denne hälsade honom med välvilja och bemödade sig till och med att småle; därefter vände han sina matta blickar på Bussy och sade:
