252
klappade munken på axeln, så är också jag både trött och hungrig, och i första värdshus, vi råka på, skola vi smörja kråset, det lofvar jag er, kamrat.
— Välan, sade munken, i det han steg upp, låt oss då utan dröjsmål bege oss åstad att söka detta välsignade ställe.
Det efterlängtade värdshuset visade sig snart för våra resandes blickar, men till Gorenflots stora förvåning befallde Chicot munken att sätta sig upp på sin åsna och tog en omväg för att passera förbi värdshuset. Gorenflot, hvars fattningsgåfva gjorde hastiga framsteg, kunde dock snart tyda detta infall: de tre resande, hvilkas spår Chicot syntes följa, hade nämligen stannat utanför porten.
— Det är då efter dessa fördömda människors nyck vår resa, vår tid och våra måltider skola rätta sig? Det är rasande tråkigt!
Han uppgaf en djup suck.
Panurge, som å sin sida märkte, att man vek af från raka vägen, hvilken hela världen, till och med åsnorna, vet vara den kortaste, stannade plötsligt och tycktes liksom ha beslutit att ej gå längre.
— Se, sade Gorenflot med klagande stämma, själfva min åsna vill inte gå längre.
— Ja så, vill hon inte gå? sade Chicot; vänta då, vänta!
Han gick bort till ett par buskar och skar af ett fem fot långt spö, tjockt som fingret och på en gång starkt och smidigt.
Panurge var ej ett af dessa dumma fyrfota fän, som ej taga reda på, hvad som passerar omkring dem. Åsnan hade med ögonen följt hvarje rörelse af Chicot, för hvilken hon utan tvifvel började känna all tillbörlig aktning, och så snart hon trodde sig förstå hans mening, skyndade hon bort med snabba steg.
— Panurge går nu! skrek munken åt Chicot.
— Lika godt, menade denne; för den, som reser i sällskap med en åsna och en munk, är ett spö aldrig öfverflödigt.
Gascognaren medtog ganska riktigt sitt spö.
