— Aha! sade Chicot. Värden är säkert med i hemligheten.
— Vill ni, att jag skall försöka att få bikta hans hustru? frågade Gorenflot.
— Nej, sade Chicot; jag tycker mer om, att du går ut och gör en tur i staden.
— Nå, än kvällsvarden då? inföll Gorenflot.
— Den skall jag låta ställa i ordning, medan du är borta; se där har du en écu att muntra dig med, medan du väntar.
Knappt var Gorenflot gången, förrän Chicot tog ett borr och gjorde ett hål i väggen. I anseende till väggens tjocklek kunde han visserligen ej genom detta hål se rummets alla delar, men då han lade örat intill hålet, kunde han tämligen tydligt urskilja, hvad som sades där inne.
De i rummet innevarande hade dock tagit en sådan plats, att Chicot tydligen kunde se värden och Nicolas David, som talade med hvarandra.
Chicot gick väl miste om några ord, men hvad han uppfattade af samtalet var tillräckligt för att låta honom veta, att David skröt med sin trohet mot konungen och talade om ett uppdrag, som herr de Morvilliers anförtrott honom.
Under det David talade, lyssnade värden visserligen ganska vördnadsfullt, men likväl med, som det tycktes, en viss liknöjdhet, ty han svarade ganska kort. Chicot tyckte sig till och med märka både i hans blickar och röst en viss ironi, hvarje gång han uttalade konungens namn.
— Hå, hå, tänkte Chicot, skulle vår värd möjligen vara ligist? Det skall jag taga reda på.
Och som ej mer något af vikt yttrades i mäster Nicolas David kammare, så väntade Chicot i sin ordning, att värden skulle komma och besöka honom.
Slutligen öppnades dörren.
Värden höll mössan i hand, men han hade samma gäckande min, som Chicot nyss anmärkt, då han såg honom i samtal med advokaten.
— Sitt ned, min bäste herre, sade Chicot; innan vi träffa någon särskild öfverenskommelse, ber jag er till en början lyssna till hvad jag har att säga er.
Värden såg föga belåten ut och gjorde en åtbörd, att han önskade forblifva stående.
